Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Abel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 Berättelser} skizzer och noveller.
det oaktadt kom förut. När det ej ville gå med jätteskeppet Leviatan,
så är det väl ej så underligt att det gick något rasande med Peter
Abels skepp; dock, vinden rättade förhållandet, så snart fartyget kom
i »rum sjö». Ståtligt svängde det på sin köl och tog sin kosa rätt
åt den obebodda ön, som låg omkring trettio alnar från land.
Ernst sprang på stranden och var glädjen sjelf. Peter Abel skulle
snart vara på sin ö.
Skeppet strök med god fart mot sitt mål; i andlös förväntan
stodo de tre barnen på stranden, och Ernst var stolt som en segrande
konung.
»Ser ni, det går, det går bra.»
Men det går till och med säkrare på hafvet under passaden än
på en dylik liten pöl. Plötsligen pustade vinden till, Peter Abel hade
för många segel tillsatta, och i ett nu låg skeppet på sida, Peter Abel
tumlade i hafvet och drogs af sitt porslinshufvud till botten och den
trogne Passopp följde efter, och först sedan detta skett, fördes det i
land och strandade på den obebodda ön, som således förblef -
obebodd. Det var ett hastigt slut på glädjen och stoltheten, på
beräkningarna och illusionerna. Peter Abel och hans hund lågo på
sjöbotten och ligga der troligen ännu. Då om tusen år härefter en lärd
arkeolog i den igenvallade skogspölen hittar en porslinshund och ett
porslinshufvud, skall han rada opp dem begge i sin samling med
påskrift: »Amuletter från Forn-Sverige, hvilka troligen nyttjades vid
bröllop. Hufvudet är förståndets (marinens) sinnebild och hunden
trohetens (qvinnans). I sanning en vacker tanke, som bevisar att
Forn-Svenskarne uppnått en viss grad af kultur». Inte kan den lärde herrn
veta, att det var Peter Abel och hans Passopp, som ömkligen
drunknade utan att uppnå sin obebodda ö.
Det var aderton år derefter och Ernst var officer, en vacker,
ståtlig yngling, med planer på en lysande framtid.
»Vet du, Lina», sade han en gång, då han i sin lätta kabriolett
stannade vid grindstugan, der hon bodde, som maka åt grindvaktaren;
högre hade hon ej flugit. »Vet du, nu är jag nära förlofvad.»
»Kors, lycka till, baron Ernst! Nå, med hvem då?»
*Med den vackraste, sötaste, raraste och rikaste flicka Stockholm har,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
