Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 Berättelser, skizzer och noveller.
kunniga ställen; teskedarne voro antingen af guld eller förgylda med
det friherrliga vapnet på skaftet, och livrébetjening passade opp och
presenterade silfverkorg efter silfverkorg med allt slags bakbröd.
Att täfla i schal väg lönade icke heller mödan; ty flere
grosshandelsfruar bevistade badet. Bostonspelare linkade der i parti, och sjelfva
notarien kom i skuggan, emedan vanligen något »erkändt» snille, det
vill säga en herre, som skrifvit en bok eller som vunnit priset i Svenska
Akademien, på sommaren behöfde att lekamligen förbättra hvad han
andligen under vintern försämrat; ty det må litet hvar veta, att det
är en smula osundt och påkostande att lysa för allmänheten med sina
snillegåfvor.
Majorskan Rolfsberg hade på våren sin sista kaffebjudning. Denna
tillstäldes vanligen några dagar innan badterminen började, sedan ett
och annat ekipage, som rullade på den lilla stadens gator, och ett och
annat blekt och nobelt ansigte, som ej hörde till vännernas krets,
bevisade att stadens tid snart var tilländalupen. Man samlades då liksom
för att taga afsked af sig sjelf - och deri gjorde man rätt. I två hela
månader skulle man glömma att man fans till, och i fyra månader
derefter lönade det ej mödan att vu<ja träda opp på styfva linan -
hela staden hade minnen af sitt främmande.
De som allra minst hade glädje af badsällskapet voro stadens
ungherrar. En hel svärm hyggliga, bildade löjtnanter, ett par kungliga
sekreterare, af hvilka den ene spelade pianoforte och den andre
deklamerade »Svartsjukan», en ung hofpredikant, som hållit bön så sött och
nätt - med ett ord en hel hop medtäflare, som ej så lätt kunde
glömmas, hade trängt sig mellan ställets kavaljerer och ställets unga damer.
Den som först af alla qvicknade vid var notarien Qvickling, ty
snillets blommor äro förgängliga, och således glömde staden snarare ett
främmande snille än den var i stånd att glömma löjtnant N. N., som
såg så blek och intressant ut, den lidande kunglig sektern med
svartsjukan på sina läppar och gulsjukan i faggorna, eller den söte
hof-predikanten, som satte Guds ord på vers och strödde salighetens väg
med konfekt och krukrussin.
Således var majorskans kafferep egentligen en sorgefest. Sex
månader, badterminen och minnen hopräknade, skulle förflyta innan
stadens invånare kommo i sitt gamla esse; sex månader utan namn, utan
uppmärksamhet, utan hemtrefnad.
Den som nödvändigt vill vara allt för sin nästa (det finnes folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
