Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 263
kan jag icke säga, ty han var så godt som ny - var sådan att den
ej lät visa sig bland andra ekipager.»
»Vi skola se till, lilla Ernestine», sade modren, hvars enda
svaghet var fåfängan att i sin dotters ögon synas det hon icke var, och
det hon ej kunde synas för någon annan. Ernestines besök var
tillfälligt, räckte kanske blott fjorton dagar - hvarför skulle man
bekymra den stackars flickan med den underrättelsen att modren var
fattig. Detta var resonnemanget, som för majorskan sjelf dolde den
rätta orsaken.
Först sent på aftonen skildes gästerna. Notarien hade ej på
länge haft en så »njutningsrik» afton, och tillade han, »så är det alltid
hos vår älskvärda majorska Rolfsberg. Alltid gladt, ledigt, ett bildadt
sällskap, intressanta attrapper.»
Vid detta yttrande såg man kring Ernestines mun ett drag, som
något när liknade det då man smakar pä ättik-körsbär, en syrlig min,
som hon ej kunde undertrycka, då notarien omtalade stadens »bildade»
societet. Detta oaktadt fans der ingen enda i sällskapet, som ej med
bibehållande af ett lugnt samvete tog artigheten åt sig.
Ernestine fick ej bo hemma. Tant Tornérkrans kunde ej
undvara hennes sällskap, utan utbad sig att få frånstjäla majorskan
åtminstone några ögonblick af den »älskvärda flickans» tid.
Sålunda blef våningen åter snart tom.
Axel Erman hade nemligen gått tidigt; ty han fann att han icke
var välkommen i societeten. Men äfven en annan hade märkt det, och
då Axel gick väntade honom Emma.
»Kom hit om igen, Axel! I dag äro alla så upptagna; det är
icke trefligt, vi kunna ej tala med hvarandra som fordom.»
Axel stannade och betraktade den goda flickan med
uppmärksamma, liksom forskande blickar.
»Ni Emma är då den enda, som känner igen den gamla
lekkamraten. »
»Ack ja, käre Axel, det gör jag visst.»
»Tack för det, mamsell Emma; jag skall komma igen och om
några år kanske jag också får deltaga i edra kaffekalaser.»
Emma slog ned ögonen - det trodde hon icke, ty hon kände
bättre stadens rangskilnader. En bleckslagare (ty Axel var
blecksla-garegesäll) kunde aldrig få rang och värdighet af bildad; en annan sak
om det varit en garfvare eller en färgare; ty den kunde kallas för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
