Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 277
Doktorn tog på sig glasögonen och läste. När han slutat hade
majorskan hemtat sig.
»Nå, hvad säger ni nu, herr doktor?»
»Jo, detsamma som förut. Det var ett eländigt hus derborta; rätt
beklagligt, att de äro så sjukliga, så inskränkta och så råa.»
»Hvem?*
»Herre Gud, baronens der i Finland.»
»Och ni inser icke ...»
»Jo, jag inser att fädernas dårskaper gå in på barnen allt till
tredje och fjerde led - detta uppriktigt sagdt, min bästa major ska.
Jag är öfvertygad att det der stackars barnet, om det får lefva,
kommer att anse sin puckel för ett ädelt arf; och den är också ett arf.
Förbannelsen och fädernas missgerningar gå in på barnen intill tredje
och fjerde led, säger skriften.»
»Och detta säger ni till mig?»
»Ja, min goda majorska, jag är skyldig att bota alla sjukdomar
och äfven er. Här är rena sanningen, huru bask den också kan
smaka, den enda bot som fins. Gud låte den hjelpa! Tänk er för,
majorska: hvem var ni sjelf innan ni blef gift?»
Majorskan slog ned ögonen.
»Ni var en fattig, glömd, men det oaktadt älskvärd och god
borgaredotter; er far, om jag ej misstar mig, snickare - eller hur?»
Majorskan teg.
»Er man gjorde en mesallians, hela officerscorpsen kom i oro,
ville säga opp kamratskap; men ni, majorska, försvarade er plats som
hans maka och han rodnade aldrig för er. Hvarför behöfver ni rodna
för er måg bleckslagaren ?»
Majorskan fortfor att tiga.
»Det var jag som den tiden tog er i försvar, det var min salig
hustru som första gången gjorde er visit; det var min hustru, som
första gången satte er bredvid kammarherr innan Gyllenpil i soffan och
som införde er i badsällskapet. Man glömde snickardottern och lärde
sig värdera majorskan.»
»Men ingen glömmer bleckslagaren», sade majorskan.
»Ingen karl att glömma heller», sade doktorn fryntligt. »Kom
nu, majorska, och hon lilla bleckslagerska!» tillade han och bjöd de
begge damerna armen. »Nu skola vi gå ut; brefvet får ligga. Vet
ni hvad, om det är två stycken i Finland, som äro förargade öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
