Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln. 297
en stjerna af första ordningen; ett tyst hat, en undertryckt harm öfver
naturens orättvisa, skar igenom den arma flickans hjerta - och ingen
himlens stjerna ledde henne på rätta vägen. Hon famlade efter beröm,
och fann det icke; hon sökte lugn inom sig, men fann der blott oreda
och knot; stackars flicka!
Anna deremot fick ifrån detta ögonblick en sann, innerlig
förtröstan på Gud; aldrig förut hade hon funnit sig så säker, så trygg, så
nöjd. Det ligger en hel hjeltedikt i den tanken: Gud ser mig, Gud
leder mina öden; det finnes intet som väcker vår fasa, intet som
kommer vårt hjerta att darra, om vi fast och beständigt omfatta denna tro,
och tillika finnes ingen tanke, som lättare gör oss till barn än just
denna; ty vår far lefver, vi äro i hans hus och under hans beskydd.
Och liksom barn, hvilka tro sin far mäktig till allt och derför ej
frukta något vid hans sida, frukta vi också intet, utan tro som barnen:
vår far kan ej neka oss något örn vi bedja; och så bedja vi innerligt
och barnsligt och fadren ger - hvad kan han ge oss - en uddlös
knif, med hvilken vi tälja våra leksaker, eller en oskadlig färg, med
hvilken vi måla vår framtid i purpur; och så låter han oss leka till
dess vi tröttnat och slumra in - och då vi vakna, hvila vi på hans
armar och se en ny dag randas.
»I hvilken roman har du läst det der?» frågade löjtnant
Rigel-stedt sin vän, löjtnant von Turn; »i hvilken roman har du fått de der
sakramenskade historierna om qvinnans plats i samhället? - Ser du,
köket eller förmakssoffan är hennes plats. I samhället, hvad har hon
der att göra ? Det är, förbanna mig, nog af med alla qvinfolk i frackar,
så att vi ej behöfva önska oss sådana äfven i kjolar, som gripa i
samhället.»
»Det gör mig ondt», afbröt von Turn, »att du ej förstår mig, ej
vill förstå mig.»
»Förstå! Jo visst förstår jag», skrattade Rigelstedt. »Qvinnan är
pro primo en engel, det förstås, en veritabel engel, och pro secundo
är det hon, som ger menniskoslägtet dess första bildning - och är
samhällets hjertblad - nå väl, allt det der är ju bara puder. Låt
vara att qvinnan är vacker då hon är ung, så går det, förbanna mig,
sin kos när hon har en verldsborgare på knäet - och item, bror, inte
gör hon oss till hvad vi äro; ty dygd och förstånd och - jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
