Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 Berättelser, skizzer och noveller.
det blåste sakta men isigt mellan de susande träden, allt var tyst; då
drogo de arma föräldrarne hem igen, utan sin flicka.
»Hu, hvad det är mörkt här inne!» sade mannen då de inträdde
i stugan. »Gud beskyddar nog flickan, mor, och gråt inte, tro på
Gud!» - »Ja, jag tror», snyftade modren, »men vi hafva var i t så
lyckliga och derför - derför vill Gud pröfva oss och ta ifrån oss det
käraste vi hafva.»
Knappt fladdrade den första Spånen i Spiseln förrän dörren
öppnades och Anna trädde in, röd om kinderna af köld och snöig på
kläderna. »I han väl varit ledsna, kan jag tro», sade hon småleende;
»det var en tur att jag kom fram.»
»Ack, barn, är det du!» ropade modren, och, som vanligt är
händelsen, blef hon litet ond på sin flicka, som skrämt henne, »hvar i
Guds namn har du varit?»
»I skogen mor, jag gick »vill» och blef bra rädd», sade flickan, »men
så kom jag i håg hvad I sagt, rnor: »öfverallt ser han till oss, sina
barn, i nåd, om vi bedja honom rätt innerligt» - och se, mor, då
föll jag på knä vid en stubbe, och jag bad så innerligt till Gud att
han skulle leda mig hem igen - och vet mor, det var så mulet förut,
men skyarne delade sig och der glänste fram några stjernor - och jag
blef så glad då jag igenkände »friggeråcken», ty nu viste jag
väderstrecket, och jag gick rakt genom skogen, öfver myra och berg, och
allt så lyste stjernorna; men så snart jag skymtade stugan, drogo sig
skyarne samman, och så såg jag eld glimma i stugan, och så kom
jag hit igen. Gud ske lof att jag är hemma; nu skola vi smaka
gröten.»
»Gud ske lof att du är hemma», sade modren, »men gröten är
visst vidbränd, och dertill är du skulden, som skrämde oss så; om det
inte varit, så hade gröten varit annorlunda.»
»Kära Katrina», skrattade mannen, »du på en gång tackar Gud
för ditt barn och harmas öfver att gröten är vidbränd - låt det
bekymret fara - den, som tror, behöfver ej bekymras.»
Anna kunde ej låta bli att tänka på den fara hon lupit, och hur
stjernorna tittade fram ur mörkret då hon bad - äfven detta var ett
intryck för lifstiden, liksom det som. hennes lekkamrat fått samma afton;
men huru olika verka ej salongens stjernor på själen mot himlens!
Barnen togo sin rigtning, sin lifsbana. Den ena grämde sig öfver
att ingen om henne förespådde, liksom om fröken von Tam: hon blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
