Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 Berättelser, skizzer och noveller.
Der hade vi kaptenens verldsåskådning i sammandrag.
Och sedan blef det muntert. Ludvig, hemmastadd och en lika
glad umgängesmenniska som han var en grundlig forskare och en redlig
vän, upplifvade oss alla. När Ludvig satt der, hvem kunde gissa att
han brukade läsa hela nätterna, att väckaren, då han kom, ofta fann
honom ännu vid sin studerlampa?
»Nå, flickor», sade Ludvig, sedan ljusen blifvit tända på qvällen,
»detta är en främmande herre och till på köpet min synnerligen gode
vän. Det vore väl ej för mycket om vi spelade för honom och sjöng
- ja, se icke på mig si så der. Hvarför i Guds namn har morbror
och tant kostat på er ett fortepiano och låtit klockaren gå hit i fem
’runda år, om ingen, mensklig varelse skall ha glädje af edra talanger?»
Kaptenen höll med; kaptenskan ursäktade sina flickor. Det
uppstod en liten huslig scen, hvari kaptenen spelade hufvudrollen. Han
höll med Ludvig, han, och mamma måste ge vika. Amalia blef af
kaptenen först framskickad, och jag, som en bildad ung man, stälde
mig bakom stolen för att vända notbladen; men deraf blef ingenting.
»Åh nej», sade Ludvig, »morbror tycker väl som jag, att de rätt
kunna låta bli att låta oss höra sina konstigaste stycken; vi vilja höra
något, som är enkelt passande, förlåt, tant lilla, flickorna äro mina
köttsliga kusiner och jag säger hvad jag vill.»
»Åh, ja, det veta vi ock, gudnås», suckade Hulda med ett komiskt
uttryck i de vackra ögonen.
»Låt mig tala till punkt, hulda varelse. Passande, sade jag, här
på bondlandet. Det duger icke i stycke att midt nere i rama Småland
spela operor och sonater; nej bondvisor. Hör på, lilla Amalia, sjung
den der: »Rosen på öde stranden», som du sjöng sist; om jag mins
rätt, så går den på samma melodi, som den gamla: ^ Jag gick mig ut en
aftonstund». Sjung den, snälla Amalia.»
»Åh, det kan ej roa vårt främmande», inföll kaptenskan, »en så
simpel visa.»
»Men, tant lilla, vårt främmande är en mycket simpel karl, han.
Herre min Gud! far hans är lika, säkert kommissarie, som min var
vaktmästare. Sjung du, Amalia, deri herrn är inte fallen för grannlåter
och drillar.»
Amalia, som suttit der alldeles på beställning och blott väntat på
värt definitiva beslut, började med en mild, böjlig, för folkvisans karakter
passande röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
