Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35& Berättelser, skizzer och noveller.
hade, för hans ärliga och öppna väsende, hans flärdfrihet, som parades
med fint lefnadsvett, till en stor del glömt bort hans föräldrar och
ordspråket om äpplet, som ej faller långt ifrån trädet. Men en vacker
dag var hon i sin bod efter reqvisita till middagen. För att få reda
på tants grundade skäl för sina handlingar är det nödvändigt veta, att
boden var belägen under samma tak som drängstugan och att,
olyckligtvis för Erlingsson, väggen, som skiljde dessa begge rum, var af
bräder. Tant fick då höra den ene drängen säga:
»Det var en vacker vagn han har. Mycket vackrare och starkare
än den andre patrons.»
»Men», sade den andre, »det var ändå en riktig patron han.»
»Nå, är inte denne en riktig patron då.»
»Åh nej, han är bara snusmalare.»
Det var detta »snusmalare», som på en gång vände stormen mot
Erlingsson. Tant kunde ej utan harm tänka sig att hennes dotter
skulle af drängarne kallas »snusmalerskan», fastän hela verlden för
öfrigt skulle kalla henne fru eller patronessan Erlingsson. Allt sedan
var saken definitivt afgjord. Tant kunde glömma allt, förlåta allt,
vänja sig vid allt, allt utom snusmalare-titeln.
Ser du, man kan icke alltid så der noga få reda på de inre
motiverna för våra åsigter och handlingar; men om vi kunde det, skulle
vi oftast finna, att de berott på en eländig småsak. Det är alldeles
omöjligt att få riktig, innerlig och djup aktning för en gubbe, som,
första gången man såg honom, tappade peruken i strömmen och såg
löjlig ut. Man kan älska och akta honom, men omöjligen sedan anse
honom, som man utan denna sorts presentation skulle ha gjort, som
en sorts högre varelse. Peruken, det kala hufvudet, den ömkligt
löjliga minen skulle alltid stå i vägen. Det beror ofta på de yttre
sinnena. Jag, till exempel, kan aldrig riktigt med en herre, hvilken,
första gången jag träffade honom, spridde en ånga så stark som af en
blombukett. Huru oskyldigt kunde det ej ändå händt, att håroljan
varit för mycket tillsatt med vällukt; men ändå är det någonting
qväfvande. Deremot kan jag ganska väl vara vän med en drogist eller
apotekare, fastän de lukta kamfert och annat otyg; men det är på
sätt och vis deras pligt att lukta af kamfert och prinsens droppar och
då går det an; men det är deremot ingen menniskas pligt att smörja
in sig med olja, så att man stinker som en rosenbuske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
