Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Lundman och hans vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben Lundman och hans vänner. 359
Lilla Maria satt, nu tolf år gammal och en vacker liten flicka, i
förstuguqvisten beskäftigt sysselsatt med att sy. Amalia satt vid
hennes sida och läste högt ur en bok. Det var en af dessa nu mera
allmänna, men då mera sällsynta böcker, som behandlade naturen och
dess under. En sådan läsning bildar känslan och förståndet långt
mera än den rena, tendensfria konsten eller historia och geografi, som
eljest lika säkert stå bland bildningsämnena i en pension, som gurkor
och pickles på en matsedel. De äro också vanligen så anrättade, att
näringskraften är ungefär lika. Deremot är hvarje betraktelse öfver
naturen en direkt hänvisning att sjelf nyttja sitt förstånd, att sjelf
reflektera, att känna sig vara en lefvande, tänkande och handlande del
af denna samma natur, som i så oändligt många olika gestalter och
lifsyttringar öfverallt möter oss.
Det var »Sturms betraktelser öfver naturen»: en bok som, nu
bortglömd och utträngd af möjligen bättre, dock på sin tid gjorde nytta,
emedan den var en af de första, som vände blicken ditåt och verkade
gemensamt med »Bastholms bref om naturen» och »Eulers bref till en
ung prinsessa», som då utgjorde triumviraret i populär naturkunnighet.
Lilla Maria afbröt då och då läsningen med en fråga, och mellan
Amalia och henne uppstodo ofta långa samtal, som upplyste dem
begge. De hade ändå ingen annan än gamle Sturm att rådfråga.
Men en gång kom Maria att kasta ögonen på annat håll. Hon
tappade sin sömnad och flög opp. »Nej, se Lundman!» ropade hon,
»är det inte Lundman? Jo, det är Lundman. Tant lilla, det är
Lundman! han som tog opp Maria, ja, det är det.»
Det var barnets instinkt, som igenkände den hederlige Lundman;
ty ingen annan skulle kunnat känna igen denne gubbe, klädd i blå
byxor med sidenväst, sidenhalsduk och kragar, klocksnodd öfver bröstet
och fullständig och passande kostym, vara densamme som fordom,
ge-nomdammad af snus, i bruna skjortärmar och slokig hatt, nötte den
smala gatan på söder. Men då var det den fattige Lundman, nu var
det den rike.
Han var ändå så van vid sin snusdrägtj att han inte kom ihåg
sig, utan sade: »kom inte till mig, lilla Maria! jag kan smörja ner
henne.»
Lundman var ännu arbetare på Erlings son s fabrik. Han hade
sin gamla plats; men nu var han ute och reste och Erlingsson hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
