Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3^o Berättelser, skizzer och noveller.
tidehvarfs mäktige. - Han gaf mat och tog betaldt. - De togo mat
och allt annat godt, utan att betala.
Ofta fick jag sitta ensam och i fred; men emellanåt blef stugan
för trång, så att ett par personer kommo och slogo sig ned vid samma
bord.
Detta var då gemenligen två gubbar af det fordom befintliga,
numera utgångna slägtet af originaler. Den ene var en lång siratlig herre
med vackert hvitt hår, kal panna, någonting förnämt i sättet att vara,
men hvars kläder blifvit trådnötta af borstning; - man såg, att
mannen ville vara proper, om ock hvarje tråd skulle brista. Denne herre
kallades af kypargossen för herr hofjunkare. - »Hofjunkaren vill ha
en liten toddy», ljöd det der ute, och strax derefter kom der en sådan,
och hofjunkarens tribut låg då alltid färdig på bordshörnet och
bort-ströks af pojken.
Den andre var en liten gubbe i brun rock. Han nyttjade ljusgul
peruk, gul väst, gulaktig halsduk; men var, oaktadt dessa höstfärger,
begåfvad med ett trindt ansigte och någonting på en gång jovialiskt
och frågvist i minen. Denne herre kallades för auditör, hvilket lärer
varit en titel, emedan marinen, efter hvad man af samtal kunde
förnimma, hade någon sorts tjenst i någon af Stockholms stads
kämners-rätter och i nummerlotteriet.
Begge två hade sett sin ungdom förflyta inom Sveriges »glada»
tidsålder, då Gustaf den s:dje förde spiran i snillets verld med mera
framgång än i Sverige. Men de hade öfverlefvat honom och ganska
riktigt nu kommit in i den tråkiga perioden.
Men till ämnet. Mina begge gubbar satte sig ofta vid mitt bord,
och som auditören var frågvis, blef följden den, att jag småningom
kom in i samtalen. De roade mig, de voro alla blott ekon från en
försvunnen tid med sina minnen, sina fröjder och sorger. Den
silfver-hårige hofjunkaren talade väl och med ledighet, han beskref med finhet
och nyansering hvarje liten händelse, utan långsläpighet och utan
pauseringar och öfverhoppningar. Auditören hade deremot en större
förmåga af utbredning, och alla hans berättelser voro vanligen en hel
kedja af episoder, som slutades genom en tvär afklippning, då det
hette: »mera nästa gång. Klockan slår half elfva; mamma väntar
derhemma och bulta vill jag icke.»
Efter denna slut-tirad drog gubben fram en liten, men temligen
tjock plånbok, kallade på kypargossen och började bläddra bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
