Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från Castenhof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minne frän Castenhof. 381
förrådet, ända till dess han utvalt den allra trasigaste
adertonskil-lingen.
Blott af sättet att lemna penningarne, kunde man få ett sorts
begrepp om de begge personerna. Hofjunkaren lade sin sedel på
bordshörnet - han hade, om han kunnat det, varit slösare. - Auditören
åter bläddrade länge i sin lilla plånbok - han var småsnål.
Jag hade så när glömt en tredje person, som också fick sig mat
på stället; men ej underligt, den personen höll sig under bordet. Det
var en stor brun, väl klippt och friserad pudel, som lydde namnet
»Ami», och som tillhörde hofjunkaren. Ami stod troget och lade
hufvudet på sin herres knä, hans trogna ögon sågo opp till gubben,
som till en högre varelse, och så var det väl också, och gubben smekte
honom, strök det vackra hufvudet, vecklade de långfransade öronen om
sina fingrar och skaffade sin brune vän en hop sköna ben, veritabla
stekben till soupé. Det sågs tydligen, att de begge voro vänner -
hofjunkaren och Ami - mycket goda vänner. Ami hade bestämdt icke
mer än en, hofjunkaren; ty fastän jag alltid haft den äran att stå väl
hos hundar (nemligen fyrbenta), så tycktes Ami ej vilja ta notis om mig
och min välmening, fastän han ibland med ett hviskande med svansen
liksom ville säga: »du är allt en beskedlig karl, fastän vi ej äro
bekanta. »
Detta var nu de fyra på Castenhof, hofjunkaren och hans hund,
auditören och jag.
Med denna underrättelse afbryter jag berättelsen, ty det roar mig
icke att länge hålla på med ett och detsamma. Jag vill sjelf vara
road, när jag skrifver, äfven om de, som sedan läsa det, tycka, att det
är tråkigt. Det angår mig inte; hvarför trycker man sådant, trycker,
ja! Det är just felet.
När man är tjugu år eller så omkring - hvad tänker man då?
Man skyndar då fram genom de vidöppna portarne, som hoppet slår
opp, och som leda till en lång framtid. Vägen krökes väl snart nog,
man ser ej långa stycken i sänder; men hvar och en har sitt mål -
och så vet man ju förut, att man der borta - bortom skog och berg
finner - ära, om man söker den - eller penningar, om de äro oss
kära, eller ljus i mörkret, om vi fördra ljuset; men de flesta och de
bästa tänka sig aldrig framtiden annat än som ett rum, der en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
