Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden. 41!
olycklig i allt, misslyckades i allt, det var dåligt att le åt sådant. Hvad
var då föremålet för vårt löje? Gud vet; jag fruktar nästan, att det
var åt det gamla Sverige. Det låg nemligen något löjligt uti att det
styckades, att dess tappraste söner förblödde utan gagn; det låg en
djup ironi i allt detta, som blef ännu mer skärande, då en
landshöfding steg fram och gycklade med folkets nöd och ljög ihop en hel
»ramsa» midt för näsan på historien, hvilken med sin griffel redan
inristat de blodiga dragen på sin tafla. Man kan skratta sig till döds
åt sådant. Nog af, vi tömde skålen: »med underdåniga känslor af
tacksamhet och glädje», stod det sedan i den officiella berättelsen; å
propos, jag vet icke något som i sann humor kan öfverträffa en sådan
berättelse, »den ler med tårar i ögonen», - det är ju humoristens
göra!
Fanfaren för den kungliga skålen var knappt slutad, förr än
dörren slogs opp och en officer trädde in i salen. Det var en yngling
af några och tjugu års ålder, med ett stolt, men dystert uttryck i sitt
bleka, men bildsköna ansigte.
»Förlåt mig», sade främlingen och framträdde till värden, »att
jag stör herr grefven: mitt namn är Werner, löjtnant vid
Westman-lands Wargering. Jag har ordres att vid min ankomst till staden
anmäla mig hos landshöfdingen och har derför ej velat dröja, helst
truppen ej kan blifva inqvarterad förr än anmälan är gjord.»
»Riktigt, herr löjtnant», svarade landshöfdingen; »men visa mig,
innan vi öfvergå till afgörandet af affären, den äran och drick ett glas
med oss. Mitt herrskap, denna skål är för den tappra armén, för
framgång och seger åt våra vapen!»
Skålen dracks af allt hjerta, måltiden var slut, man uppbröt från
bordet och landshöfdingen och den främmande försvunno i ett sidorum.
»Ett öppet och godt ansigte», sade fröken Amelie och fastade sina
själfulla ögon på mig; »ett öppet och godt ansigte på den unge
löjtnanten, men det bar en stämpel af smärta, som var för tydlig att
kunna missförstås.»
»Kanske», inföll jag, »han måst slita sig från en älskad flicka för
att störta ut i det blodiga kriget?»
»Det tror jag knappt», sade fröken; »man strider gerna för
fäderneslandet och ännu hellre för en fästmö. Hvad heter det på latin,
herr prost? Jag påminner att jag hört något ordspråk i den vägen -
pro aris.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
