Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 Berättelser, skizzer och noveller.
Guds kärlek. Guds renhet och den bild vi deraf uppfatta kalla vi
religion; det är den brutna färgbilden af det eviga ljuset. Men det
beror på sättet, på synvinkeln, hvilken färg som blir den rådande, om
vi se evighetens cirkel hel eller brusten. Me se! rosenrödt och grönt
äro färgbildens grundtoner; kärlek och hopp äro alla troslärors
vapenfärger.
»Da skall då resa», sade Clara. »Blir du länge borta? Ack,
Gustaf, hvad allt blir svårt hädanefter; men lef blott, Gustaf; jag skall
trösta mig så godt jag kan och sitta här och tänka på dig, fastän jag
får spegla mig ensam i dimman.»
Gustaf satt och tecknade af trakten.» Gud vet, när jag kommer»,
sade han; »men jag skall skörda ära. Vet du hvad, jag är glad öfver
kriget! Overksamheten är dödande; jag skall återkomma dig värdig
- ser du», fortfor han och pekade på taflan; »här är klippan och der
fallet, här är dimman och ur den framtitta tvenne hufvuden, liksom
burna af osynliga vingar. Nu, Clara, har jag ett minne af vår
favoritplats; gif mig nu ett minne af dig.»
Flickan smålog skälmaktigt och framtog ur sin sykorg ett litet
sammanviket papper. Det innehöll en hårlock.
»Tack, älskade Clara», sade Gustaf; »men glöm ej att gifva mig
något från denna stunden; det är en afskedsstund.»
Clara bröt och gaf honom tigande en vild pensée, en viola
tri-color, som stod vaggande på branten. Solen sjönk ned bakom skogen.
»Farväl, Gustaf», hviskade hon och tryckte en kyss på sin
barndomsväns läppar. »Farväl, så länge strömmen här rinner sin gamla
bana, är jag din, farväl!»
Flickan skyndade liksom bevingad derifrån, och först sent
lemnade Gustaf med dröjande steg det kära stället.
»Parole d’honneur, Gösta», sade unga baron Sebedeus
Gyllen-patron till sin bror, »blir inte detta eviga kurtiserandet i söta fars och
mors närvaro högst fatigant Clara eller Clarisse är också retirée utaf
sig, det är den der bondlandsseden, och man får knappt ja och nej
till svar. Det är, parole d’honneur, inte lätt att entamera ett samtal med
en sådan flicka. Med Stockholmsflickorna har man mindre embarras;
man må börja ett samtal aldrig så dumt, ja, utan att egentligen veta
hvad man skall tala om, det hjelper flickan sjelf. Hur hon utvecklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
