Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden. 421
»Snälle Gustafs, sade flickan och klappade honom på kinden, »hit
skola vi gå hvarje qvällning, så länge vi lefva; vill du det?»
I detsamma sjönk solen ned bakom skogen, dunstbilden försvann
och barnen skyndade hem.
Så lekte barnen mången sommarqväll och sutto tillsammans på
den lilla klippafsatsen vid fallet och speglade sig i dimman. Men
åren gingo. Gustaf lemnade sin tillflyktsort och gick in som fänrik
vid Westmanlands regemente; han bodde således icke mera på
Strömsnäs, men helsade deremot på ganska ofta, och då han kom, flög Clara
mot honom med samma barnsliga, systerliga förtroende som förr.
Claras föräldrar förmanade henne ofta; men just dessa
förmaningar att ej mera bemöta Gustaf som »bror» kommo henne för första
gången att tänka på att han icke var hennes bror. Den
upplysningen, att hvarken hon eller Gustaf mera voro barn, utsträckte hennes
synkrets utom barnaålderns Eldorado. Clara upphörde således att anse
Gustaf för sin bror, deruti var hon lydig; men hon upphörde icke att
anse honom för sin Gustaf, deruti var hon olydig. Förbudet att vara
vänlig mot sin lekbror gjorde honom destomer älskvärd i flickans ögon,
och då hon berättade för Gustaf de föreställningar hon fått, vaknade
äfven hos honom en annan känsla än syskonkärlekens.
På detta sätt blefvo Gustaf och Clara, utan att ana det, inom
kort icke bror och syster, icke lekkamrater från barndomen, utan tvenne
älskande, som i början blygt, sedan med djerfvare blickar forskade in
i en skön framtid, då de skulle få lefva och dö tillsammans. Hvarken
den nittonårige hjelten eller den femtonåriga flickan anade något om
vigten af ståndsskilnaden. I den sväfvande dimman öfver strömmen
hade de så ofta speglat sig tillsammans, och kring deras hufvuden
hade alltid en färgrik gloria slagit sig i en hel ring kring begge. Ett
par, som Gud omgärdat med sin strålkrans, kunde menniskofunder ej
åtskilja.
Det var en skön sommarqväll 1805, just vid solnedgången, då de
älskande hade ett möte vid Helgonfallet. Det var en afskedsstund, ty
Gustaf skulle uppbryta till kriget. Der sutto nu de älskande stumma,
betraktande de kokande vågorna och tänkte på en framtid, lika
färgrik som solstrålarnes brytning i dimmolnet. Denna färgbrytning har
öfverallt sin motsvarighet. Vår tro, vårt hopp, vår kärlek, hela vår
andliga tillvaro är en sådan strålbrytning, blott af ett ljus ofvanifrån,
som bryter sig genom jordens dimmor; allt är en återspegling af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
