Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 Berättelser, skizzer och noveller.
ligen inskrifven i konungens kansli, då deremot Sebedeus var
kammarjunkare och härold vid kongl. maj:ts orden.
»Skjuta? åh ja, så der temligen. Men Ålund är rätt snäll, så
han knäpper nog - hvad kalla jägare harar nu igen? Hm! hm! -
jösse; ja, jösse, det är en jägarterm. Man lär sig ej mycket sådant,
då man är född och uppfödd på Drottninggatan.»
Då detta lilla samtal föreföll, hade två år förflutit, sedan Gustaf
och Clara möttes vid Helgonfallet. Ännu hade icke minnet af den
hulda flickan blifvit utplånadt ur ynglingens hjerta, och i Claras stod
ännu alltid lika klar bilden af hennes ungdomsälskling. Men tiderna
hade ändrat sig, och den gamle öfversten hade utsett en »passande»
brudgum åt sin dotter. Denne var baron Sebedeus Gyllenpatron, en
för sin börd och sin förmögenhet ganska lofvande ung man, fastän
Skaparen ej gifvit honom mycket af personliga företräden.
Claras far var bördsstolt och modren fåfäng. Begge tvingade väl
icke, nej, Gud bevars, men plågade, småpinade den arma flickan så
länge med sina klokhetsreglor, till dess hon i half förtviflan böjde sig
under oket och lät dem säga ja åt den förhoppningsfulle baronen.
Hon böjde sig, som sippan under vandrarens fot, böjde sig ödmjukt
och reste sig, halft krossad, endast långsamt.
Nu satt hon ensam i sin lilla kammare - fast - hon var ej
ensam, ty den trogne Fidéle, Gustafs hund, satt framför henne och
viftade med svansen. Han hade qvarlemnat detta djur då han reste,
och Fidéle var fröken Claras favorit. Men hastigt skallar en skarp
hvissling från gården. Fidéle, lydig det gamla välkända tecknet, rusar
mot dörren. Den var illa läst, och inom några minuter stod Gustafs
Fidéle der nere på gården bland de öfriga jagtkamratema, som med
gnisslande och ett doft skällande tillkännagåfvo sin jagtlust.
Det var jagtsällskapet, som nu i qvällningen drog åstad till skogs.
Det var sjelfva den svenske Meleagris, som baron Sebedeus, af förakt
för »latinet» och »mythologien» eller »hvad det hette», uttryckte sig.
När Clara sett jagtsällskapets bortfärd, blef hon lättare om hjertat
och skyndade ut för att i den gröna ängen hemta andan efter dagens
qvalm. Hon kunde nu gå utan att frukta ett möte med sin Meleagris.
På de senare tiderna hade Clara dock mera sällan gått till
Helgonfallet, eller det ställe, der det fordom varit. Öfversten hade
nemligen der anlagt ett par spikhamrar, och den silfverklara strålen, som
förr krossades och i sina millioner droppar speglade solens och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
