Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden, 42$
älskandes bilder, fördes nu genom en timrad ränna ner i ett qvarnhjul
och gömde sitt dimmoln i ett hjulhus. Denna gång leddes hennes steg
nästan mekaniskt ditåt. Det var väl ej det gamla kära stället; men
klipporna voro dock qvar, och der uppe på sluttningen lyfte några vilda
penséer ännu sina hufvuden ur kolstybbet.
Då Clara närmade sig, såg hon en man, stående uppe vid kanten
af forsen och med armarna korslagda öfver bröstet betraktande den
förändrade scenen; han kastade hufvudet åt sidan. Det var Gustaf,
densamme Gustaf som förr, men solbränd och med dysta blickar.
»Gustaf! Gustaf!» ropade Clara utom sig, »är du här igen?» och
i detsamma stod hon vid hans sida.
Ynglingen smålog bittert. »Ja, Clara», sade han, »det är
verkligen jag; men mins du dina ord: så länge strömmen här rinner sin
gamla bana, är jag din; ser du! strömmen rinner ej i sin gamla bana.
Allt är förändradt, äfven du?»
»Nej, nej, Gustaf! säg ej så», bad flickan med ångest, »säg ej så:
säg mig någon vrå, dit vi kunna fly; jag följer dig.»
Gustaf smålog, det var liksom en himmelsk stråle af vällust
genomilat hans brustna hjerta.
»Nej, Clara, jag tror dig, du är ännu ren, ett helgon, en engel,
så ren som din spegelbild i Helgonforsen. Men ser du, flicka! jag är
fattig; det finnes ingen vrå på jorden för den fattiges lycka. Nej,
Clara! jag vill som en indisk Fakir kasta mig framför ödets vagn-, jag
vill med öppna ögon se huru dess hjul hvälfva framåt; ty det är min
pligt, det kan ej ändras.»
I detta ögonblick hördes ljudet af ett skott på afstånd och nästan
liktidigt störtade en hund ur busksnåret; det var Fidéle. Han hann
ej längre än till Clara; der störtade djuret ner och förblödde, viftande
på svansen åt sin gamle herre och sin goda matmor. Han var djupt
sårad i bogen och blodstrålarne sprutade upp på Claras klädning.
»Fidéle, Fidéle!» ropade begge och försökte upplyfta djuret; men
det sträckte på sig och dog i deras armar. Det blef en lång tystnad.
Ändtligen bröt Gustaf tystnaden: »Clara, det är slut, slut för
evigt; trohetens hjerteblod färgar din klädning. »Farväl, Clara, farväl,
min lefnads engel, du drömbild, farväl!»
Gustaf skyndade bort; men i stum smärta stod Clara qvar vid
Fideles lik.
»Parole d’honneur, sköt jag icke haren!» hördes en röst inifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
