Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42^ Berättelser, skizzer och noveller*
tenen vid landtvärnet, herr Gustaf Werner, i en ålder af 54 år. Det
var dessa ord, som återväckte de qväfda ungdomsminnena hos Clara.
»Vi skola resa; jag måste hafva underrättelser om hans lefnad, jag
måste se hans graf åtminstone. Stackars Gustaf! du vet nu, bättre än
förut, huru mycket jag älskat dig.»
Resan blef således af. Emilia blef rörligheten och beskäftigheten
sjelf; och snart rullade vagnen åstad mot Stockholm.
Friherre Sebedeus Gyllenpatron, som vi vid en jagt förut haft äran
presentera, hade, strax efter sitt bröllop med Clara, fått sig ett stort
arfgodSj nemligen Gyllentorp, med derunder lydande hemman och
lägenheter. Han satte sig således ned på landet, blef småningom
kammarherre och hofmarskalk, och afled slutligen som en god, enerverad
kristen i sin säng, omkring två år innan mamsell Taglionis ankomst
till Stockholm, en tidpunkt, hvarifrån vi borde få oss en ny olympiad.
Vi förbigå, med läsarens gunstiga tillåtelse, all beskrifning på
friherrinnans och hennes dotters förtjusning öfver Taglionis dans, derom
kunde vidlyftigt ordas; men man kan också läsa om saken så många
konstkritiker, att man måste vara en kritskalle, att ej begripa det
herrliga i en sådan dans. Det herrligaste af hela saken var dock, att vi
Stockholmsbor, vid åskådandet af Taglionis ben, kunde säga: »thet är
ben af minom benom»; ty hon är, till Sveriges evinnerliga ära, infödd
Svenska, och, till vår lycka, till och med Stockholmska.
Friherrinnan hade ock ett helt annat ärende till hufvudstaden;
hon ville höra talas om sin Gustaf, sin lekbror, den ende man, som
hon älskat, och för hvars skull hon i sina rum hade ordentliga
drif-bänkar med vilda penséer - det var deras kärleksblomma, deras vittne,
deras vän. Hon måste likväl forska länge, innan hon fick reda på,
hvar den fattige kaptenen hade lefvat; och dött; ändtligen lyckades det,
och hon gjorde en vallfart till stället.
Madam Plogström, värdinnan, en liten tjock gumma, med röda,
rinnande ögon, stod just i portgången och utdelade, skrikande, några
befallningar till en tjensteflicka, när friherrinnan anlände, ensam och
till fots, till den undangömda vrån, der hennes Gustaf hade slutat sin
obemärkta lefnad. Hon frågade madam Plogström efter kapten Werner.
»Kapten Werner, hennes nåd, dog för tre veckor sedan; ja, visst
gjorde han det, hennes nåd - nå, latskank, kommer du ej åstad? -
hennes nåd må tro, att de pigorna kunna göra en stackars menniska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
