Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Invaliden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invaliden. 427
friherrinnan Clara Gyllenpatron, tillika med sin yngsta dotter, en flicka
af omkring 18 års ålder, i sin boudoir på Gyllentorp.
Modren var omkring femtio år gammal, men ännu hade ej alla
spår af skönhet försvunnit från hennes ansigte, ännu kunde man skönja
drag af hvad hon varit i sin ungdom; uttrycket i hennes ögon gaf
tillkänna, att hon lidit mycket, att hon gråtit mycket; men på den
höga pannan såg man tecknad kraft att uthärda och ett slags trotsigt
mod. Qvinnan blir sådan, då hon i många år öfvar sig i den tysta
striden med sig sjelf och sitt öde; hon blir en sammangjutning af
vekhet och kraft, af smärta och trotsande glädje, hon liknar en vek
blomma från södern, som blifvit flyttad till ett hårdare klimat, hon
acklimatiserar sig småningom; barken på stammen blir starkare och
tätare, de saftiga bladen blifva fastare, och slutligen motstår hon, och
blommorna vissna icke i en lindrig frostnatt. Just sådan var nu Clara,
den samma, som i barndomen i yr glädje lekte i gröna ängen och
mången afton speglade sig i Helgonfallet, den samma, som slutligen tog
afsked af ängen, af strömmen, af sin älskare och af sin sällhet.
»Ack, mamma!» ropade dottren och sprang fram till modren, »ack,
mamma! låt oss resa till Stockholm, för att se Taglioni! Se här i
tidningen, huru man upphöjer henne till skyarne, läs bara.»
Friherrinnan tog bladet, läste artikeln och smålog. »Nej, mitt
barn», sade hon, »det göra vi icke; med kostnaden af en sådan resa
kunna vi rädda tio fattiga familjer från elände. Du skall veta, Emiliaj
att spara på dina nöjen för att få verkliga, och det enda verkliga
nöje är att veta något godt med sig, det är en vinst, som ingen kan
beröfva oss.» Friherrinnan fortfor att läsa tyst och dottren återvände,
blyg öfver sin begäran, åter på sin plats.
Men hvad är det? Friherrinnan bleknar, hon börjar darra; hvad
är det hon läser? »Gå ut, goda Emilia», sade hon slutligen till sin
dotter, »jag vill vara ensam.»
Flickan gick, och nu, fri från vittne, öfverlemnade modren sig åt
sina känslor.
»Således först nu; kanske han lidit, kanske han tviflat på mig -
- Gud! min Gud! hvarför viste jag icke af honom förr.»
En häftig gråt, som lättade hjertat, utbröt, den åldriga qvinnan
satt der och gret som en barnslig flicka öfver sin älskare, gret bittra
tårar öfver olyckor, sedan tjugotal af år redan förbi.
I tidningen stod blott en enkel annons, nemligen död: f. d. kap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
