Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan. 441
hvarandra med koffertar och askar. Johanna var tyst och äfvenså
Johannes. Ännu en gång spelade de till afsked en å quatre mains, och
nu slog restimman. Gamle baron sjelf, precis som ett urverk,
anmärkte att klockan var tio, och att det var bestäldt till klockan elfva
på Stråhålla gastgifvaregård. Det var nog, det blef afsked, sirligt,
ordentligt och kallt; och vagnen for.
Ej långt från Siena i Kyrkostaten slingrar sig en liten å, mellan
höga skogbeväxta stränder, genom dalen. Öfver ån leder en gammal
bro, en lemning af romersk byggnadskonst, numera förfallen och usel,
men god nog åt nutidens Romare, den usla qvarlefvan af ett folk,
som beherskat verlden. Den lilla ån var öfverbyggd af flera hvalf
och nästan tilldämmad af stora qvaderstenar, som tid efter annan
nedfallit ur bron. Stympade bitar af en inskription sågos der och hvar
titta upp genom den gröna mossa, som betäckte stenarne. Det var
någon romersk konsuls eller kejsares odödlighet, som öfverväxtes af
den ännu odödligare vattenmossan. En mörk skog af lärkträd och
korkek slöt sig nära intill vattenkanten och gjorde den temligen smala
rännilen till utseendet ännu smalare.
Det var i qvällningen. Från klippan der uppe, som lyser så
rödaktig i aftonsolen, kunde man se ända utåt Campagnan, och den
ljusröda dimman, som låg bortom horisonten, inneslöt verldsstaden i sitt
dunkla flor. Det var tyst; blott då och då hörde man det aflägsna
ljudet af någon herdes horn, som anblåstes i långa, sorgliga toner.
Det prasslade i buskarne vid ån, och ett par personer med smala
ref-felbössor under armen trängde sig fram mellan snåren och kröpo in
under den förfallna bron. En annan person, trasig och usel, kom
äfven fram ur skogen och satte sig ner ett stycke derifrån. Det var
en gubbe, åtföljd af en flicka, som stannade midt framför den gamle
och fixerade honom länge. »Nå, hvarför ser du i dag så mycket på
mig, Maria?» yttrade gubben med sträng röst; »gå du in i skogen,
till dess vi hvissla på dig. När paketten kommer, och om vi lyckas,
det den heliga jungfrun måtte hjelpa! så få vi nog att göra; då behöfs
du bättre, gå nu.»
»Men, min far», sade flickan och sammanknäppte de små
händerna öfver bröstet, »låt bli åtminstone i dag; den himmelska modren
blir er ej nådig, det går illa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
