Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan. 443
blick fick den resande sjelf ett skott, så att han vacklade. Han egde
dock styrka nog att afskjuta det andra skottet ur sin dubbelbössa, men
kulan surrade förbi röfvaren inåt strandskogen. Den trasige utposten
hade just närmat sig och gripit hästarne i betslet, och den andre
qvar-blifne röfvaren, numera säker, sedan begge piporna voro utskjutna,
nalkades vagnsdörren. I detta ögonblick hördes från skogen ett doft
qvidande läte. Den trasige gubben lyssnade; men snart släppte han
sitt tag och med utrop: Jesus Maria! störtade han från bron och inåt
skogen. Körsvennen, van vid sådana scener som denna, hade under
hela uppträdet bibehållit sin rådighet. Han gaf de ystra fålarne en
klatsch, och rasande störtade de fram förbi den qvarvarande banditen
och ilade blixtsnabbt öfver bron och genom skogen. Röfvaren afsköt
sitt gevär i förtreten; kulan snubbade ett hål på en kapprock, men
gjorde för öfrigt ingen skada.
»Pietro är en usling», mumlade röfvaren, »han sprang som en
råbock. Hur är det med dig, Mattheo? Denna spekulation slog fel.»
Mattheo låg blödande af ett djupt sår i bröstet och blott rosslade.
»Jaså», sade den andre, »det är slut med dig, kamrat; jag skall gifva
sex pistoletter och tio hvita vaxljus till Sanct Borromeus för din själaro.
Sanct Borromeus är en hederlig patron och han hjelper dig nog ur
skärselden. »
Den döende röfvarens anlete klarnade af ett hoppfullt, barnsligt
leende; han drömde sig säker om en mild dom och en evig salighet.
Barnet i sin första oskuld och okunnighet lefver ännu i den döende
mördarens hjerta; det blickar fram öfverallt och räcker till Gud, liksom
ett barn till sin far, en leksak, tio hvita vaxljus; det var en tribut af
hans barnasinne; huru blef han dömd? - -
»Jag måste väl uppsöka den uslingen, som sprang sin väg, just
när han som bäst behöfdes», fortfor röfvaren i sin monolog och gick
in i småskogen. Der mötte honom en annan scen. Pietros dotter,
den vackra Maria, hade blifvit sårad af den förflugna kulan; hon låg
blödande och qvidande utsträckt på den mjuka mossan, som begärligt
insög blodet, hvilket med hvarje pulsslag uttömde hennes lif. Pietro
låg knäfallen, med ansigtet mot jorden, och ref sitt grå hår i raseri;
den unge röfvaren stod midt framför, med bössan på armen, och
betraktade scenen.
»Jaså», sade han slutligen; »det har du, Pietro, för det att du
alltid ber till Jungfrun; hon har så många att hjelpa, så att hon inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
