Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 Berättelser, skizzer och noveller.
det är själens och kroppens armod, som alstrar egennyttan, men också
alltid armod. Det är just deri fattigdomens förbannelse ligger, att den
förhärdar menniskohjertat, att den gör kretsen för våra känslor så
trång, att den slutligen drar med sig hvarje bättre tanke och gör att
sjelfviskheten i sin grymmaste form bäst trifves i kojorna. Egoismen
är också den fattiges största olycka, ty han stöter från sig hvarje
mensklig hjelp och gör sig afskyvärd i stället för beklagansvärd.
Detta är dock oftast fallet i stora städer, der motsatsen mellan
den fattiges och den rikes olika lefnadssätt starkast afsticker mot
hvarandra. På landsbygden deremot är den usle ej så usel, ty han gör
icke så bittra jemförelser; han ser så många lika fattiga som han, och
så få rikare. Och finnas der sådane, framstår ej deras öfverlägsenhet
med detta prål, den prunkar ej med denna dyrbara lyx, som griper
så djupt i den förskjutnes bröst; derför är den fattige på landet
vanligen icke en så hjertlös egoist, som i en stor stad, ty han är ej insolerad
som denne; man finner dygd, förnöjsamhet och lugn under ett torftak
på landet. Men finner man dem i ett af hufvudstadens nästen, då
har man träffat på en af skapelsens sällsyntaste företeelser: en
menniska, som hvarken exempel, afund, olyckor eller förtryck kunnat
förderfva; då har man funnit en af dessa guldrena själar, som tåla allt
och likväl bibehålla sig obefläckade.
Om man för omkring femton år sedan gick långt upp i Adolf
Fredriks församling, fick man se många sådana kojor, med låga tak
och mörka rutor, här och der ett blekt barnansigte der innanför,
blickande med de matta ögonen ut på den folktomma gatan. Det är
en mörk vinterqväll, vid den tiden, som utgör förgrunden i min lilla
tafla; knappt en enda menniska är ute på den mörka gatan, der
timmermannen Löf hade sin bostad.
Om ljudet af något fjät höres utmed det långa planket, som utgör
ena sidan af den trånga gränden, är det säkert en fattig sate, en
stackare, som smyger sig hem från sin tiggarefärd genom staden och
går sin ensliga gång i mörkret; ingen lykta lyser hans väg, der finnes
blott natt och tillskrufvade luckor; armodet gömmer sig hellre än
lyxen; det är tyst. Blott då och då afbrytas tystnaden af något sorl
från krogen, som ligger der borta och är ställets enda förfriskningsort.
Der inifrån ser man ett sken gnistra genom springorna på de gistnade
luckorna, och då och då tränger en ljusström ut i aftondimman, när
dörren öppnas för att insläppa en ny kund, eller för att kasta ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
