Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 459
»Kryp väl ihop, Susanna», hviskade han, »och var ej ledsen, Gud
har hjelpt så många fattiga barn; se så, låt mig stoppa täcket om
ryggen på dig och sof godt, Susanna lilla; i morgon skall jag skaffa
dig ett äpple till, om jag också skall sjelf krypa under isen.»
»Men hur skall det gå», snyftade barnet, »hur skall det gå, om
du kommer bort, som far sade, då ligger jag här ensam, stackare, och
har inte dig att vänta på; och far och mamma skola svärja på mig,
att jag inte kan dö - ack, Ludvig, ack, om jag finge dö!» fortfor hon
och darrade af gråt. »Ack! ack! om jag finge dö!»
»Så skall du inte säga, Susanna», undervisade henne brödren,
»det är syndigt. Mamma säger ju alltid så, när hon är god af sig.»
»Far och mor sofva», hviskade flickan, »ack, om jag finge sofva.
Lille Ludvig, håller du af Susanna? tänker du någon gång på Susanna,
när du kommer bort, tänker du på mig stackare, som ligger ensam
här?»
»Ja, Susanna, det skall jag göra och skicka äpplen och päron till
dig, och pengar också», yttrade gossen förhoppningsfullt. Snart blefvo
barnens hviskningar otydligare, mera afbrutna och meningslösa, sömnen
hade utsträckt sin vallmospira öfver de arma små.
»Sträck icke ut dig så, Susanna lilla», hviskade Ludvig, som i
morgongryningen väcktes af en plötslig rörelse af sin syster; »mattan
räcker inte öfver fötterna på dig och du blir kall.» Men Susanna
svarade intet, utan sträckte ut sig- allt mera och släppte sitt tag om
brödrens hals. »Huru är det med dig, lilla Susanna?» Men lilla
Susanna svarade intet; i den gråhvita morgondagern såg Ludvig, att
de långa ögonhåren beskuggade ett dunkelt brustet öga, de bleka
lapparne voro dragna till ett smärtsamt leende, de späda lemmarne voro
styfva och utsträckta.
»Mamma! mamma!» ropade han utom sig, »Susanna är död!
Susanna är död!» Men modren sof snarkande på golfvet vid Spiseln.
»Ack, lilla Susanna», fortfor gossen och ruskade på sin syster,
»vakna bara litet grann, du skall få så många äpplen och socker och
russin, bara du inte är död.» Men Susanna var stilla och känslolös
- det var slut.
»Du fick dö», yttrade gossen slutligen och knäppte samman
händerna öfver bröstet. »Gud hörde din bön, lilla Susanna», tillade han
och kysste sin syster på pannan.
Barnen hafva sin egen filosofi; de känna lika djupt och djupare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
