Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-6° Berättelser; skizzer och noveller.
än någon äldre, men de kunna ej uttrycka hvad de känna; deras
tankar äro hieroglyfer, som ingen kan tyda, men som dock ega djup
betydelse. Men det är ej de rikas barn, som känna så, det är endast ’
de fattige små, som ifrån vaggan stridt med nöden om sitt lif, som
veta hvad lif och död vill säga; det viste Ludvig, och han var likväl
ej mer än tio år.
Slutligen vaknade föräldrarne; de mottogo med kallsinnighet
berättelsen om lilla Susanna. Den enda som tillkännagaf något
deltagande var modren, som, då hon upplyftade det lilla liket, yttrade:
»lycklig hon, som fick dö!» Fadren deremot sade intet, utan gick ut
i staden för att åter börja sitt svirrande lif.
Ludvig blef hemma, han ville, han kunde ej gå ut från Susanna;
hennes död hade skakat honom i djupet af hans själ. Modren
manade på honom att gå ut, ref upp en och annan söm på hans kläder,
hvilken hon tyckte vara för hel för att väcka medlidande, och ville
köra ut honom för att tigga; men gossen stod framför Susannas lik
med sammanknäppta händer och tänkte djupt. Hvad tänkte han på?
Vi veta det icke; han viste det knappt sjelf.
Mot klockan elfva kom fadren tillbaka; han hade redan fått sig
ett litet rus och var rödbrusig och glad. »Se så», yttrade han vid sitt
inträde; »se så, nu skall Ludvig till lindansaren; jag var uppe hos
honom nu, och han sade, att pojken fick komma klockan tolf. Kom
nu, pojke; se så, ta adjö af mor din och lillsyster Dora, som ligger
och skriker derborta.»
Tigande gick gossen till sin mor; hon tog honom i famn, och
han kände att några heta tårar runrio ner på hans hals. »Adjö med
dig, lille Ludvig», sade slutligen modren och kysste honom. »Adjö
med dig; tag dina föräldrar till en varning, blif du åtminstone en
beskedlig gosse och inte ...» Hon kunde ej fortfara, utan upplyftade
lilla Dora, som kysste sin bror och luggade honom, som hon plägade.
Dora var blott halftannat år gammal.
»Se så», sade fadren, »nu kan det vara slut. »Du skall», fortfor
han, vändande sig till sin hustru, »få pengar till begrafningen af mig,
ja f-n ta mig skall det inte bli en hederlig begrafning, med både kaffe
och punsch. Kom nu, pojke», och nu grep han Ludvig i armen och
gick. Men, utkommen på gatan, slet sig gossen lös, störtade åter in
och bort till Susannas lik, som hvilade på en bänk. »Adjö, lilla Su-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
