Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 475
voro redan alla gästerna samlade och ströfvade omkring i Millesholms
namnkunniga park. Vattenkonsterna i trädgården spelade, mer än en
Triton blåste en vattenstråle ur sin snäcka mot skyn; och bilder, en
del af verkligt konstvärde, stodo så blyga gömda mellan häckarne. I
boskéerna strömmade gästerna fram och åter och njöto af den sköna
sommaraftonen. Der långt borta från parken klingade då och då
tonerna af en munter dansmusik; der roade sig folket och en del
deltog i leken. Mer än en vacker bondflicka blef uppbjuden till en polska
af någon glad ungherre från hufvudstaden, som räckte sin
glacébehand-skade hand åt den sköna, hvilken liksom rädd att sönderbryta de fina
fingrarne, fattade den ytterst i spetsen och svängde om, kanske
tänkande på en Olle eller en Per, som stod i ringen och såg på, och som,
då han dansade hade en annan »sväng», han, än den fine herrn.
Der 4>orta, i skuggan af en tät häck af hacktorn, som just nu
prålade med sina hvita blommor, stodo ett par personer inbegripna i
ett samtal. Om jag säger ett djupt samtal, skulle jag säga en
osanning; ty det var ett af dessa, som man brukar i sällskap, ett
samspråk, som ej innehåller något och dock allt, och som blir pikant icke
derför, att det är en blandning af de allra oskyldigaste saker, en
mosaik af ämnen och vändningar, hvilka ega den egenskapen att de ej
undgå att njutas, ett samtal med ett ord, som lika säkert måste sprida
sig och slå an på en hvar i sällskapet, som de fina ångorna af en
blomma, men som qvarlemnar lika litet som de.
Den ene var en ung man med fina drag, hans panna var hög
och fint tecknad, fastän kanske något för smal, och ögat klart och
glänsande. Allt, ända till det nästan satiriska leendet, som låg
omkring munnen, och till och med det på en gång eleganta och snart
sagdt vårdslösa i hans drägt, förrådde en menniska, som känner mera
än han kan tänka, och som tänker på sig sjelf mer än på den öfriga
skapelsen.
Det var den unge grefve Gynterfeldt, societetens förtjusning och
hundratals medtäflares förtviflan. Naturen hade mycket gjort för den
unge mannen, hade gifvit honom känsla för allt skönt och snillrikt i
förening, den hade skänkt honom ett skönt yttre; men hans ställning
i lifvet, hans uppfostran eller, kanske rättare, hans falska position mot
andra menniskor, hade afstympat dessa sköna anlag till något, som
hade brist på harmoni, på jemvigt, och som således väl vid första
anblicken kunde behaga, liksom skizzen till en skön målning, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
