Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 Berättelser, skizzer och noveller,
likväl ej gaf mera än ett ytligt begrepp af hvad den utförd kunnat
blifva.
Vi se öfverallt sådana påbörjade, men ofulländade snillen och
karakterer, ofta liksom ritade af en barnhand, med osäkra drag och
utan proportioner, men ofta åter andra, der hvarje drag är lika djerft
som slarfvigt, lika sant tecknadt som ©fulländadt; blott hos få är taflan
fulländad med sina dagrar och skuggor, och dessa få äro
menniskoslägtets utvalde, äro de lycklige, som en gång taga plats i minnets
panteon, under det skizzerne förströs och glömmas.
Från barndomen hade grefven hört idel beröm; hvarje obetydligt
infall multiplicerades i otaliga upplagor; hvarje min, hvarje hans ord
beundrades. Som yngling blef han berömd som författare, som
tecknare och tonkonstnär, och lärde sig således hvarken att behandla
språket, ritstiftet eller pianot. Han hade, med ett ord, blifvit ett slags
kopia af ett snille, med alla snillets anspråk på beundran, utan att
ens söka hvad det verkliga snillet alltid söker - i första rummet
aktning.
Han gjorde derför lycka öfver allt, ty alla erkände hans
öfverlägsenhet, utan att finna sig tryckta deraf, derför att denna
öfverlägsenhet berodde af detta erkännande. En hvar kände med sig, att han
när som helst kunde störta honom från hans usurperade plats, blott
derigenom att han ej erkände honom; men man smickrade honom,
liksom ofta historien visar hofmännen hafva gjort med de svagaste
konungar, just derför att man viste dem beroende. Menniskorna älska
också icke det verkligen öfverlägsna, de se hellre på en briljanteld,
som föreställer solen, än de se på solen sjelf; det är af samma orsak
de så ofta fira medelmåttan och beundra snillet först efter århundraden.
Den andre var af helt annat slag, men också en person, som väl
icke beundrades, icke utbasunades, knappast omtalades, men, det
oaktadt, var skapad för sällskapslifvet. Grefve Gynterfeldt var en
lyxartikel, baron von Pahlen åter en nödvändighetsvara i salongen.
Baronen var en medelålders man, utan markerade drag, utom en
viss godmodighet i hela sitt yttre, ända från det fryntliga ansigtet till
den beqväma, på sig sjelf hvilande ställningen han plägade antaga.
Det fans ingenting hos honom, som tillkännagaf egen vilja eller kiaft
att genomdrifva den; han var en »lian», som frodades öfverallt, och
som klängde sig fast öfver allt, som sväfvade mot skyn och böjde sig
ner mot jorden, lika litet i förra fallet uppburen af egen kraft, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
