Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 Berättelser, skizzer och noveller.
i ett nära förbund med Adolf, emedan han kände med sig, att han
kunde gagna honom, att han ännu många gånger skulle kunna rycka
honom upp från branten af ett brådstörtadt fall.
Baron Nordenhjelm den äldre hade blifvit enkling. Lyckan, som.
han hittills liksom hållit fångad uti ett nät, knutet af kall beräkning
och list, hade flytt ifrån honom. Liksom genom en osynlig hand
förstördes hans slugaste planer, störtades hans djerfvaste förhoppningar.
Äfven han hade blifvit äldre och tröttnade småningom vid de evigt
fruktlösa striderna mot en otur, som han sjelf framkallat, som var
qvoten af hans räkning på lifvets lycka - han hade missräknat sig
och försökte förgäfves finna hvari felet låg. Han hade uträknat allt
så säkert, han viste att han ännu aldrig begått någon handling, som
ej stod i strängt aritmetiskt förhållande till den föregående; men han
hade ej beräknat, att det finnes ett okändt tal, som blandar sig i vår
räkning, som ibland höjer summan öfver och ofta förminskar den under
vår väntan - han hade ur sin räkning uteslutit försynen. Han hade
byggt hela sin framtid på sig sjelf, hela sin lycka på detta jordiska,
och den ramlade emedan den hade en ändlig grund, som gaf efter
för den ökade tyngden. Det var en bitter erfarenhet för lycksökaren,
som uppoffrat lycka, lugn, samvete och trefnad, för att ernå en punkt,
der han hade ämnat njuta af. allt; han ernådde den aldrig och
stängdes från möjligheten att sträfva ditåt. Men med sådana menniskor
händer ej sällan, att de, öfverlemnade åt sig sjelfva, redlösa som
de äro, redan utan landsigte och utan att ens vilja se det land, der de
en gång skola hamna, falla ur sin roll och nedsjunka till ett moraliskt
intet eller till veklighet och förderf. Det är ej annat än kärnröta,
som tränger sig utåt på det stolta trädet och som gör att det snart
faller. Baron Nordenhjelm hade således, då han ej fick njuta af en
öfverlägsen rang och genom tillfredsställandet af sitt herskarbegär, nu
på senare åren blifvit en vällusting, en af dessa, som sprida död och
förderf öfver oskulden och störa familjernas frid. Kärlek hade han
aldrig känt, han viste ej hvad detta ville säga; han endast kände
sin-ligheten och kallade den för kärlek; ty sinligheten är egoistens
kärlekskänsla; den gör ej afseende på sitt offer, ler åt dess tårar, är döf
för dess klagan; det är nog endast egoisten njuter sjelf.
Om någonsin en menniska i sitt yttre burit stämpeln af en skurk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
