Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning* 487
artilleriet och som, i parentes sagdt, såg ganska bra ut i sin enkla
uniform, »du kan ej föreställa dig en sådan flicka! Det var kuriöst
att du ej observerade henne; men sankt Johannes ser ej på sådant,
det förstås. Nå väl, blå ögon, så fromma, så fromma; då hon såg
mot himlen, tycktes blicken kunna smyga sig fram genom molnen till
Gud sjelf. Det var, med ett ord, ett ansigte fullt af godhet och
oskuld; det ljusa håret, den enkla, nästan fattiga drägten: allt, allt,
ja till och med den lilla foten, som vanpryddes af en klumpig sko,
allt var förtjusande.»
»Jaså», yttrade Ludvig allvarsamt; »och allt det der kunde du
se, kunde du fästa dig vid just i det ögonblick, då det arma, fattiga
barnet förnyade sitt förbund med sin fader i himmelen, just då hennes
hjerta öppnade sig för en stråle af den eviga nåden: just då, Adolf,
stod du och betraktade med giriga blickar hennes yttre behag. Tänkte
du i dessa ögonblick så, att du velat lägga ditt hjerta öppet för
verlden? smög sig icke liksom en flägt af blygsel genom din själ, då du
stod vid altaret och tänkte det du tänkte?»
Adolf slog ned ögonen. »Du är alltid sträng, du dufvosjäl, mot
mig; men tala du, jag behöfver det. Jag är ej och kan ej vara sådan
som du. Nåväl, det var ej rätt; men det är en gång gjordt och
flickan fick ingen skada deraf. Men kanske jag kan gagna henne; hon
är i fara.»
»Hur då?» frågade Ludvig; »är hon i fara?»
»Jag har», återtog Adolf, allvarsammare än förut, »jag har alltid
talat uppriktigt vid dig; du har varit en källa, ur hvilken jag då och
då druckit en drick ren glädje; du har varit min rådgifvare, mitt
samvete, mitt allt.»
Ludvig smålog åt sin väns värma, men sade intet, utan blott såg
honom med milda, vänliga blickar in i ögonen, liksom han läst uti
hans själ.
»Ja», återtog Adolf efter ett kort uppehåll, »jag vill bekänna allt.
Jag har följt flickan på spåren, jag har vandrat der i trakten
beständigt. Låt ej blicken mörkna så, Ludvig, det var ej låg kärlek allt, det
var något godt i den, fastän jag ej kan förklara hvad det var. Nog,
jag har sökt opp flickan, hon är dotter till en timmerman på Söder;
men ...»
»Käre Adolf», afbröt Ludvig, »du är på afvägar; kufva din
passion, aflägsna dig från henne. Arbeta, Adolf; i arbete ligger dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
