Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 Berättelser, skizzer ock noveller.
gömd, den flitige är sällan lastbar. Hon är i fara för dig sjelf och du
är sjelf i våda. Akta dig, Adolf, du står åter på branten, om du ej
hejdar dig.»
»Ja - ja, Ludvig, du har rätt!» ropade Adolf; »men deri består
ej hennes största fara. Ack, Ludvig, om du viste ...»
»Tala ut, du är så upprörd», sade denne och tryckte sin väns
hand. »Tala ut, Adolf, det är något ovanligt som ligger på ditt
hjerta.»
»Jo, ser du», återtog Adolf, och en darrning flög öfver hans öppna
anletsdrag, »ser du, jag smög mig deromkring för några dagar sedan, det
var mörkt på qvällen, och jag smög mig in i förstugan för att få höra
henne tala. Jag lyssnade vid dörren och tittade in genom dess springor.
Der sutto tvenne män, men den andre vände ryggen åt mig och jag
såg blott den ene, en gubbe med fula, vanskapliga drag och med
utseende af ett halft rus. - Tyst, Ludvig, låt mig tala, af b ryt mig icke.
De talade om penningar, om en gammal förnäm herre, som ville
uppfostra flickan - och, Ludvig! fadren sålde sitt barn för ett par
hundrade riksdaler.»
»Men du misstog dig, Adolf, du missförstod dem, det händer
merändels då man lyssnar, det är den otillständiga nyfikenhetens otur
att taga felt.»
»Nej, nej», ropade Adolf, och några tårar, som länge suttit
darrande i ögonvrårna, störtade ned öfver kinderna, »nej, nej, det är ej
misstag, det är en gruflig sanning, en verklighet, som likt en dolk
sticker mig här, Ludvig! här midt i hjertat på mig, nej, det är ej
misstag. Jag smög mig ut på gatan när den främmande skulle gå;
han kom ut, jag följde honom troget som ett ondt samvete. Jag fick
se honom vid skenet af en gatulykta. Ludvig, har du någon tröst,
har du något botemedel? - jag såg hvem det var -»
Adolf räckte ut sina armar och grep hårdt om sin väns hals; »det
var», tillade han hviskande, »min fars kammartjenare, den uslingen
Melker.»
»Du misstänker således din far? stackars Adolf!» sade Ludvig
sakta. »Ack Adolf, för första gången har jag ingen tröst åt dig; det
är hårdt, mycket hårdt; men kanske du dock misstager dig, kanske
din far är oskyldig, kanske Melker för egen räkning. . . det finnes
många möjligheter.»
»Nej, nej, Ludvig, de finnas icke, jag känner min far, jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
