Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 499
sin öfversinliga kärlek, likväl då och då vill ha litet buljong med
klimpar, eller en och annan å la daube, och gerna ser att hans hustru
kan säga »charmant» riktigt, i stället för »skjärmant», att hon vidare
kan sjunga ett och annat litet stycke vid pianot, i stället att tralla en
pigvisa. Talangerna hos ett fruntimmer äro som gurkor och sallat till
steken; visst kunna de undvaras och man kan lefva ändå, men förb-
bättre är det, om de finnas.»
Fröken tog saken i närmare betraktande och började finna allt
mer och mer skäl i majorens tanke derom; hon började begripa först,
att det var möjligt att kärleken till ett jordiskt föremål intagit deras
Ludvig, och ju oftare hon fann möjligheten, desto säkrare blef hon,
att det verkligen så förhöll sig.
Sällan har väl någon menniska varit med mera nyfikenhet väntad
än Theodora af majoren och hans syster; hon var, enligt deras tanke,
den, som framdeles skulle afgöra öfver deras Ludvigs väl och ve.
Fröken fruktade att ej finna henne nog god, nog fullkomlig, och
hennes fruktan var ej utan skäl; när anser någonsin en mor sin sons
fästmö god nog åt honom? En engel förslår knappt och ännu mindre
en menniska.
Theodora hade kommit, och oaktadt all fröken Emerentias
skarp-synthet och hennes begär att få reda på den stackars flickans fel, så
måste hon dock erkänna, att hon var en god, oskuldsfull varelse, och
att hon såg »rätt nätt ut»; detta var dock det längsta fröken kunde
få sig till att gå, då hon skulle yttra sig om Theodoras utseende.
Fröken hade nemligen den lilla egenheten (många andra dela den med
henne) att gerna erkänna alla en qvinnas förtjenster; men hon hade
ytterst svårt att få sig till att medgifva, att ett fruntimmer var vackert;
»hon går väl an», »hon är som folket är mest», »hon ser rätt nätt ut»
- det var alla de loford i den delen, den goda fröken kunde bestå.
Majoren var deremot alldeles förtjust och blef som ung på nytt;
Theodora var hans beständiga samtalsämne, och det behöfdes hela
frökens verkligen moderliga omsorg för den presumtiva sonhustrun, att
ej tröttna vid majorens prat, som nu syntes lika envist, som förut
historierna öfver finska fälttåget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
