Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 509
»Tala då, Adolf, jag besvär dig», ropade Ludvig; »huru är det
med dig, är du sjuk?*
»Ja, sjuk, Ludvig», yttrade slutligen Adolf enstafvigt, »sjuk in i
själen, ha ha. Men hvad intresserar det dig - nå väl, du har alltid
sagt mig hvad jag bör tänka om saker och ting, säg mig, hvilken är
den största sorg en menniska kan lida?»
»En besynnerlig fråga, Adolf», yttrade Ludvig; »du är ej frisk -
hvilken olycka har händt dig, rik, förnäm, med de djerfvaste
förhoppningar - hvilken af dessa har slagit felt?»
»Åh, intet mer än alla. Nå, Ludvig, hvilken är den största olyckan,
den, som förkrossar hjertat, som ger oläkliga sår - du viste det förr,
vet du det äfven nu?»
»Jag förstår ej din mening», sade Ludvig, »men lugna dig -
låtom oss tala som vänner.»
»Vänner, ha, ha, ha!» skrattade Adolf vildt.
»Du hånler, Adolf; hvad menar du?» frågade Ludvig, bekymrad
för sin väns förstånd.
»Du sade sjelf en gång: det hårdaste, som kan drabba ett
men-niskohjerta, är att en gång blifva tvingad att förakta det man fordom
älskade.»
»Ja, du har rätt, Adolf, det är hårdt, mycket hårdt.»
»Nå, om jag nu vore i denna ställning, att jag måste förakta det
jag fordom älskade», sade Adolf och fäste sina brinnande blickar på Ludvig.
»Jag förstår dig ej, gode Adolf», yttrade denne, »förklara dig b
»Jo, ser du, jag egde fordom en vän», började denne med en
darrning på rösten, »en vän, som var mitt andra jag, som jag tillbad
som min gode engel, en vän, för hvilken jag velat offra lifvet, om
hvars dygder jag i många år drömde vakande en herrlig dröm, full af
trohet och kärlek; - nå väl, jag älskade äfven en flicka, jag älskade
henne innerligt, men stridde med mig sjelf, för att bekämpa mitt hjerta
- ty min vän ville så - sade att det var rätt - att jag skulle finna
mitt samvete lugnt, min död fridfull, om jag öfvergaf henne: nå väl,
Ludvig! den der vännen svek mig och jag hör nu, att han sjelf ämnar
gifta sig med flickan. Kan du säga mig ett trösteord, Ludvig - du
har så godt om sådana.»
»Ja, Adolf, det kan jag», svarade vännen småleende, »det kan jag,
Gudi lof - Theodora är min syster.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
