Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 511
Man bar in barnet och gamla fröken tog den sofvande engeln i
sina armar och bar fram honom. Hon var väl blott en gammal fröken,
men hon var dock barnets mormor, om någonsin kärlek och
uppoffringar kunde göra en menniska till mor åt ett barn, som hon ej födt
till verlden.
Den lille gossen döptes till Frans Ludvig Theodor.
Folket på godset drucko under glädje och sång den lilles
välkomstskål der nere i parken, der inspektören sjelf var närvarande, sorn en
glad och treflig värd för alla de underhafvande. Deras glädjerop,
bondbarnens gälla hurrarop för den lille nyfödde hördes upp till slottet och
in i Theodoras kammare, der hon, klädd i sin hvita drägt, hvilade på
den dyrbara sängen.
Fröken återbar barnet in till modren, och de öfriga gästerna följde
henne tysta och intagna liksom af en innerlig andakt.
Då nalkades Ludvig sängen, der Theodora låg med helsans rosor
på kinderna och den första moderskärlekens milda låga i sina blickar,
och tryckte en kyss på sin systers läppar - sedan tog han barnet
och kysste det och några tårar rullade ned från hans kinder och föllo
på barnets panna.
»Ludvig, gråt ej på barnet», sade Theodora, »du skall ej helga
det med tårar.»
»Ack jo, Theodora», sade presten, »det är glädjetårar, som falla
på den sofvande oskulden. Ser du, Theodora, hämden går genom
verlden, men efter honom kommer försoningen - det är försoningen
jag firar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
