Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen från mina informator sår. 593
Det der lät mig misstänkt. - »Hvarför frågar du så noga?»
»Ah, för ingenting, men annars så kallas lagmannen för kungen.»
»Jaså, hvarför det?»
»Jo, si han är så omenskligt rik och mäktiger.»
»Och hans fru?»
»Frun? Jo visst har han väl en fru, det förstås, men hon synes
aldrig till, hon - hm.»
»Nå!»
»Hm - herrn vet väl huru det är?»
»Nej, verkligen icke.»
»Jo di säga - inga ord efter mig - att hon inte är rätt slug -
men si, det tror jag icke - för si, hon gör mycket godt - och då
skall man inte vara galen.»
»Nej, det tror jag; men komma vi aldrig fram?»
»Ah jo, men si vägen går i en »rundal» kring gårdarna, så att
man nära nog får fara rundt omkring gården, innan man kommer dit.»
Nu voro vi inuti en skogsdunge, derefter kommo vi ut på ett
gärde, som syntes evigt och om hvilket bonden berättade, att
lagmannen hackat upp det helt och hållet ur ett kärr; för si Träskälla var
förr ett torp, som låg midt i en pöl. Man kunde också icke ännu
finna stället vackert. Naturen hade gjort nästan intet, men konsten
desto mera. Den långa allén, de planterade lundarne, de stora
lin-darne på gården gåfvo Träskälla ett prydligt, men icke desto mindre
enformigt utseende. Hufvudbyggningen var ett temligen stort
tvåvåningshus af rappadt trä, enkelt och utan alla prydnader. Jag blygdes
för att svänga upp på gården i min »rapphöna», utan lät bonden
hålla utanför grindarna och gick upp till mitt blifvande hem.
Det var afton, och det lyste blott i fem fönster, två i öfra våningen
genom ett par täta gardiner, två i nedra våningen, som blott voro
försedda med jalusier - och en fladdrande belysning, som bevisade,
att det femte ljusa fönstret tillhörde köket.
Nu stod jag i en mörk förstuga och hörde en hund skälla inifrån
rummen. Efter några ögonblick öppnades dörren, och ett par personer
kommo ut. »Se så, garc,on, tig nu!» sade den ene, en ung man af
snart sagdt ett ståtligt yttre.
»Hvem der?»
»En främmande», sade jag. (Det är rasande svårt att, inpackad i
en snöig kapprock och nära förfrusen, presentera sig med värdighet.»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller, 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
