Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen frän mina informator sär. 601
»Söta tant!»
»Jaså, skulle jag i min graf ha den skammen», rosslade gumman,
»att ha burit en gemen lyckoriddares hustru till det heliga dopet. -
När Gud frågar mig och säger: Emerentia Catharina Isabella von
Lau-san, hvar har du dina gudbarn? så skall jag svara: Nästan allihop
äro hos dig, Herre! välsignadt vare ditt namn, men en, Emilie
Gyl-lenarm, har vanärat sig och mig och hela sin ädla slägt och gift sig
med en landstrykare.»
»Detta ord bragte tants blod i svallning; hvad hon svarade, vet
jag icke - men nog af, hon har tusende gånger ångrat det, och
följden blef, att gumman, samlande de sista gnistorna af sin kraft, reste
sig upp i sängen och sade: »så svarar du mig på min dödssäng; men
gift dig - förnedra dig - men kom ihåg, alla dina barn skola, innan
de äro tolf år, dö ifrån dig - det är - (hon föll tillbaka) - det är»,
upprepade hon - »en Gud - som - -.» Det sista ordet kunde
hon ej uttala. Ögonen voro glasartade, det magra ansigtet antog inom
få ögonblick detta dödens egna uttryck - och på natten afled
grefvinnan Emerentia Catharina Isabella von Lausan i en ålder af
åtta-tiotre år, fyra månader och tretton dagar.
»Denna händelse står outplånligt för min stackars tants minne.
Också har olyckan velat, att fem barn af sex, vid fylda elfva år, gått
till Gud. - Felix är den ende, som är qvar; men ni ser, bäste
magister, huru svag han är, huru lätt det tyckes, att äfven hans lifstråd
brister. Med hvarje dödsfall har tants lynne sjunkit djupare .- hon
har i det längsta kämpat, men krafterna stå ej bi. - Nu bor hon
der oppe i ett mörkt graflikt rum och läser och beder - hon firar
dagligen sin sista gosses likbegängelse, fastän han är i lifvet ännu.
Under allt detta arbetar hon natt och dag för att skydda honom för
döden - så har hon gjort med de andra, allt sedan den första dog
- och denna klemiga uppfostran har troligen förstört dem från
början.»
»Det är kärlekens barnamord», anmärkte jag; »det är ändå
underligt - jag har sett flera dylika fall, att varmhjertade, gudaktiga
menniskor, som tro och hoppas allt af Guds nåd, likväl ej våga lita på
Gud i fråga om barnens lif och helsa. Der gå de ifrån förtroendet
till Hans allsmäktiga hjelp och försöka med menniskopåhitt att
uppehålla, att stärka och skydda dem, som Gud allra bäst skyddar -
barnen. Det är en psykologisk egenhet, som ej rätt kan förklaras.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
