Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen från mina informatorsår. 607
kraftigt skjuter hon ej opp just på grund af sin kamp mot yttre
inflytelser, men hon är och förblir enkel - skall hon bli dubbel, måste
hon underkastas kultur; hon växer svagare, hon blir vekare, bladrikare
och i vårt tycke skönare. Nog af - jag gick der i bergen och blåste
på näfverlur och ansåg mig för en stor konstnär; ty jag tog tre rena
och fem falska toner; lefde för öfrigt i godt förstånd med skogens träd
och mina får, men hade alltid ondt öga till stora kärret - mitt
barnahem - ty mina föräldrars backstuga är just den lilla kojan, som står
vid bakgården.»
»Den? jag har ofta undrat huru ett sådant, förlåt mig! ruckel fick
stå qvar.»
Lagmannen smålog. - »Jo, ser ni, magister, det der »rucklet»
täcker jag om emellanåt, så att det ej må skadas; der inne i den låga
stugan hafva alla mina barn haft sin lekstuga - det var deras fäderneborg. Men vidare. Jag gick så der, en vacker dag, i skogen och
tänkte just på ingenting, då jag fick höra ett förtvifladt barnskri: -
mamma! mamma! Jag skyndade dit och fann till min förundran en
liten grant klädd flicka i grönrutig rock, som likväl var sönderrifven
bland björnbärsbuskarne. Hon kunde ej göra reda för sig mer, än att
hon hette Milli - lilla Milli - hon var fyra år gammal.»
»Huru länge har du varit här?»
»Hela natten - var så kallt - hvar är mamma? Milli vill gå
till mamma.»
»Jag, fyndig och hemma i ortens topografi, gissade genast, att
flickan tillhörde något resande herrskap och tog derför flickan i
famnen och bar henne öfver berg och backar ner till Krångemåla, der jag
förmodade mig få en slant. Detta var den verldsliga belöningen,
hvarjemte jag tyckte mig liksom ha godt samvete också; men då man är
tio år, känner man ej så synnerligen af något samvete - om nemligen
ingenting gått illa.
»När jag kom fram, mötte mig en piga och två betjenter. »Min
Gud, Milli är här!» skreko alla på en gång och ville ta henne ifrån
mig. »Nej tack», sade jag, »hon skall till sin mamma.» Så skedde
också, och jag mins än huru underligt det föreföll mig, att Millis
mamma gret och skrattade på en gång och bar sig åt som en förryckt,
derför att flickan gått i skogen en natt. Det föll mig icke in, att
någon skulle vara så dum, att man icke skulle hitta ut igen ur sko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
