Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen frän mina informator sär. 62!
i vecken? Har ni ens en smörask af marmor eller porfyr? - Nej,
platt intet!»
»Men, mamma lilla!»
»Har ni silfverstakar, eller vill ni sätta en kontorsstake på bordet?
Har ni stearinljus, har ni en snygg ljussax - en ljussaxbricka mer än
den mitt arma barn sydde i stramalj åt er i fjol julas, men der glaset
är sprucket? Hvem skall passa upp? - har ni här på bondlandet en
enda vaktmästare? Min Gud! i Stockholm behöfver man blott stampa
med foten, så har man så många vaktmästare man vill, med frackar
och i strumpor och skor, om det så skall vara.»
Rådinnan hade kommit i extas. Brukspatronen deremet stod der,
som om åskan slagit ner.
»Men, ma-mamma, hm, man kan väl göra saken enklare; jag tror,
att grefven nöjer sig med ...»
»Sådant här är? Gerna för mig, om det icke vore min stackars
dotter, som finge vanäran. Tror ni verkligen, att ni fått min dotter
- kammarrättsrådet och riddaren Klementssons dotter, den firade,
afgudade Lina - till er maka, för att genom era hushållsprinciper -
er snålhet - ja, det synes ej passa att så tala i en främmandes
närvaro, men sanningen måste fram - genom er sparsamhet göra min
dotter till ett åtlöje - mig till ett åtlöje; ty hvem är det, som
uppfostrat henne? Hvem är det väl, som burit henne under sitt hjerta?
Hvem är det, som ingifvit henne »prängsiper» och som lärt henne
gudsfruktan och sättet att skicka sig bland folk? -Jo, jag, min käre måg
- Jag>>y Med dessa ord skyndade hon ur rummet.
Patron tittade rätt framför sig; slutligen kom hans blick på mig.
»Nå, hvad tycks? Det är ju en förbannadt vacker historia?»
»Men, det måste väl storma öfver», yttrade jag, som nästan icke
förmådde återhålla ett skratt, då jag såg patronens trinda ögon fulla af
begrundande; ty det finnes ögon, der en allvarlig tanke icke kan visa
sig utan att göra dem löjliga. Detta sorgliga, djuptänkta allvar, som
nu visade sig i patronens synorganer, föreföll, som då en ekorre
plötsligen sticker upp hufvudet ur en västficka. Det ser roligt ut.
»Det var en förbannad historia», upprepade patronen, »eller hvad
säger magistern? Och att mamma skulle få tag i brefvet - nu är det
ett spektakel der inne.»
Den förste, som visade sig, var min discipel, unge Napoleon, en
rödhårig ungdom om sexton år, grof, axelbred och stark samt fräknig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
