Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 Berättelser, skizzer och noveller.
sjelf. - Sextiosex år gammal och börja på nytt - det är hårdt och
hopplöst.
När jag tog afsked för att resa, tryckte den beskedlige patron
min hand. »Ser magistern, med mitt tegel gick det inte - den
spekulationen kan ej realiseras af brist på kapital. Nu är jag egentligen
en fattig man på mina kreditorers Gyllebo - men, Gudilof, min hustru
har blifvit så snäll och beskedlig och sköter sig rätt bra. -. Titta hit,
om magisterns vägar gå hit åt - titta hit!»
Åtta år hade förflutit, då mina vägar lågo åt Gyllebo-hållet. Jag
tog en liten omväg för att återse den gode patron och skåda hans
lycka, om han hade någon.
Då jag kom, var han borta på flere dagar, men patronessan tog
emot mig. Hon var vänlig och, som det tycktes, glad, samt hade fått
detta trefliga utseende, den stämpel af frid och verksamhet, som utgör
kännemärket på en husmoder.
Jag såg tydligt, att der fans trefnad i huset, fastän der var tyst.
Inga barn bidrogo att öka lifligheten.
Jag yttrade min glädje öfver att återse det gamla Gyllebo, lika
vackert och trefligt som förr, och kunde ej underlåta att yttra några
ord om patronessans förmåga att göra hemmet lugnt och gladt.
»Ja, herr magister», sade hon, »hvad skall jag väl annat göra?
Min hederlige man är gammal, han kan ej hålla ut så länge. Gud
låte honom få lefva! Vi kunna väl icke afbetala på skulden betydligt,
men dock något - och när min gubbe dör och jag blir enka, så är
det lilla, som kan bli öfver, min hela förmögenhet. När man har
sådant att tänka på, så måste man hjelpas åt att arbeta. Gud låte
min gubbe endast få lefva, vara glad och kry, så har det ingen fara.»
Således var det egoismen, som sammanslöt den unga med den
gamle, liksom det förut varit egoismen, som skilt dem åt.
Jag träffade brukspatron i närmaste stad.
»Nå, se på, förbanna mig är det icke min gamle magister! Nå,
tack för sist! Kom nu med till Gyllebo.»
*Der har jag redan varit.»
»Jaså - nå, var det inte trefligt och är inte min gumma en engel?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
