- Project Runeberg -  Berättelser, skizzer och noveller / Andra bandet /
633

(1889) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informatorsår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Minnen frän mina inf or mat or s ar. 633

Jag kunde ej neka.

»Hör på, nu gå vi in här på hörnet hos konditorn och dricka
ett glas punsch. Det är inte alla dagar man råkar en så gammal
vän.»

Det skedde, och då vi sutto ensamme i en liten konditoribur,
satte patron begge armbågarne på bordet, och, hvilande kinderna i
händerna, betraktade han mig med sina trinda ögon, som glänste af fröjd.

»Vet magistern, jag trodde aldrig, att det skulle gå så väl. Herrn
menade på, att en gammal och en ung . . . bara prat, gode vän, bara
prat! Hustru min är, förbanna mig, ordentligen kär i gubben sin.
Hon pysslar om mig. Får jag snufva, så genast’ droppar och fläderte;
åh, hon håller af mig alldeles förskräckligt - och det var endast
mamma - Gud fröjde själen! - som stälde till ondt och afkylde
hennes kärlek.»

»Jag lyckönskar hjertligt.»

»Ja, skål för det, magister! - Herre Gud! hvem kunde tro
sådant? hon ung och jag gammal - ha - ser jag äldre ut än då? ha?»

»Nej, patron har bibehållit sig ganska oförändrad.»

»Ja, ser magistern, det är frukten af en sann kärlek å ömse sidor
- vi lefva som ett par englar. Jag ser efter mitt, hon efter sitt, och
så om qvällarne så läser hon för mig - Guds ord och annat! Det
är så trefligt och så ber hon hvar qväll till Gud och slutar alltid med:
»Gud skydde min lille, snälle, beskedlige gubbe!» Är det inte
små-näpet det der, och snällt?»

Patron var, med ett ord sagdt, den lyckligaste bland män. Han
var innerligt och fast öfvertygad om, att hans hustru älskade honom
lika mycket som han henne.

Gode gubbe, måtte du länge njuta af din inbillade lycka! Den
är så god som någon annan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:07:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadambsn/2/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free