Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652 Berättelser, skizzer och noveller.
Så sade herr redaktören, som^ naturligtvis skref för efterverlden
- han.
I forna tider kunde man mellan Lund och Malmö på den gamla
landsvägen ofta nog möta en sofvande bonde, hvars kärra gick med
det ena hjulet i diket och det andra på vägkanten. Man tog saken
ganska lugnt, ty den der pinnkärran gick så makligt och hade en sådan
konstruktion, att den ej gerna kunde välta.
Nu, sedan ett lokomotiv med pilens hastighet susar fram på sina
skenor, ryser man vid blotta tanken på att det kunde hoppa ur spåret.
Inom få ögonblick skulle det rusa i en afgrund och krossa sig och allt,
som mötte.
Detta är hela skilnaden mellan vanligt folk och snillen. Vanligt
folk står sig nog bra; men snillet, inom hvars bröst en evig låga
brinner, hos hvilket nya krafter vakna för hvarje ögonblick, måste gå
trådrätt i sin bana, om det skall gå väl. Ve »vännerne», som af enskilda
eller kotteri-intressen vrida skenorna så, att den väldige springaren
skjuter förbi sitt sanna mål.
Flere år hafva förgått.
Originella skapelser, det vill säga de verkligt snillrika, ha alltid i
början en viss ovanlig smak, som på intet sätt behagar den »högre
kritikens» läckra gom, som är så van vid slisk, att den icke begriper
huru riktig själaföda bör vara. Waldners sångmö var sjelfsvåldig,
humoristisk, ovanlig, och tog sig således ej väl ut, då frågan var att
hålla sig inom det allvarsamma. Visst folk anser grundligheten bestå
just deri, att man är grundligen tråkig.
Detta var icke Waldner; hans skapelser smakade af vildt, och
detta måste gå bort, innan anrättningen duger. Man hade också
derför tills vidare hängt opp dem i glömskans källarsvale för att bli
mö-rare - och nu snart lär detta hafva gått för sig. Mau drar åter fram
Waldner, man finner honom oöfverträfflig, man spanar opp blixtar i
hvarje rad, man skall snart erkänna honom för det han var - ett
snille; men det är derför att hans »vänner» ändtligen haft den
godheten att tiga.
Så länge Waldner lefde, häcklades han af kritiken; den enskilda
fåfängan, sårad af hans satirer, förföljde honom med personliga anfall,
då hans snille var osårbart, under det hans »vänner» gjorde allt sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
