Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 673
och lyckats genom ett slag förstöra den usla styrelsen, som i frihetens
namn förtryckte kung och folk. Vid samma tid afled gamle baronen,
utan att hafva återsett sina barn. Den ende, som var närvarande vid
hans dödsbädd, var magister Gerhard, hvilken förseglade hans
testamente och mottog, såsom en trogen vän, den gamles sista befallningar.
»Öfvergif dem aldrig, Gerhard, var deras stöd, deras förstånd, deras
vän, och» - tillade den gamle - »uppfostra äfven Adolf, min yngste
son, lär honom gudsfruktan, måttlighet och mensklighet.» Detta var
den gamles sista bön.
»Det var en slug beräkning af signor Alboni», sade Felix. »Det
var han som inledde vår bekantskap, för att sedan få ett skäl att sätta
dig i kloster, älskade Fransisca. Nu är all fara förbi, vi flytta hem
till mitt land, der en ädel och kraftfull kung fattat spiran». Felix var
en af dessa, som med värma tog del i allt, och som hans far tillhört
det undertryckta partiet, d. v. s. det, som alltid blir undertryckt af
passionernas kamp om herraväldet, det fosterländska och ärliga partiet,
så hade han från barndomen fattat ett djupt hat till parti välde i
allmänhet och ett svenskt isynnerhet.
»Han ökade således vid sin hemkomst massan af Gustaf den III:s
blinda beundrare; men fick en vink att ej visa sig vid hofvet, emedan
Gustaf ej ville öppet trotsa sina vänner i södern.
»Felix och Fransisca satte sig således ner i en aflägsen provins
och lefde några lyckliga år i glömska och tysthet.
»Stöten i Falu grufvor var klart upplyst af mångfärgade lyktor
som i festoner och klasar hängde öfver djupet. En ofantlig
menniskomassa hade samlat sig omkring grufvan och i grufstaden; öfverallt sken
ljus, öfverallt hvimlade festligt prydda menniskor, som under skratt
och skämt strömmade upp och ner eller tysta stodo och betraktade
uppfordringsverkets oupphörliga arbete; men de gnisslande hjulens
buller öfverröstades af folkhvimlet.
»Jag ville ändå en gång se den store konungen», sade en yngling,
stödjande sig på Felix Ankarstjernas arm.
»Tyst, din röst röjer dig, Fransisca, oaktadt din förklädning; äfven
din utländska accent gör, att man fäster uppmärksamhet på oss.»
»Ja, du har rätt, Felix», hviskade Fransisca, som förklädd, vid
sin mans sida trängde sig fram genom de böljande hoparne för att se
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller,
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
