Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 689
Emerence; det går på ett ut för öfrigt - nu är hon en engel och
skall en gång taga emot sin stackars mamma, sade jag, lade barnet
ifrån mig och föll i Emerences famn, blandande mina tårar med hennes.
Du skulle sett den scenen, söta Emma - en vän, en hjertlig vän, som
gråter ut sin sorg vid vännens hjerta. Rådinnan tog saken förnuftigare
och kaptenen sade ingenting, men han sörjde, och sörjde djupt, det
såg jag. Sedan nu Emerence blifvit något lugnad och på min begäran
- du må tro det stod hårdt - tagit in hjertstyrkande droppar, som
doktor Hallberg skref åt mig, då jag blef förskräckt vid eldsvådan hos
kopparslagare Ergolins i Tufåsen, och som jag alltid för med mig, samt
druckit vatten och så vidare, så lemnade jag Emerence åt sin kloke
mans omvårdnad. Den stackars kaptenen, jag fann honom i hans eget
rum gående fram och åter, vridande händerna. Nu är han, som du
vet . . . kom hit, lille Otto, och gif tant en kyss - nå, kom! - tant
håller så mycket af sina barn - nu kan Adelaide inte längre få sitta
hos tant - Otto har sina små anspråk.» Med dessa ord släppte hon
Adelaide på golfvet och fångade helt behändigt unge Otto samt lyftade
honom i knät, oaktadt en och annan protest med benen.
»Gossen är för tung åt dig, lilla Mimmi.»
»Tung, nej Gud bevars - lille Otto orkar jag med ännu - ack,
så söta barn; tror du inte tant Mimmi har litet drufvor qvar» -
tagande ur struten och proppande i gossens mun - »jo ser du, tant
Mimmi tänkte på de små jollrarne der ute på Berndtstorp.»
»Och vidare, söta Mimmi?» afbröt öfverstinnan, som ej ville att
Mimmi skulle allt för mycket sysselsätta sig med lille Otto, hvilken
under fasliga grimaser och endast till följd af en vink från modren
sväljde ner de Berndtstorpska drufvorna, som lära varit ovanligt syrliga.
»Och vidare, söta Mimmi?»
»Ja, kapten är mycket häftig. Det finnes lynnen», fortfor Mimmi,
kastande en märkvärdig blick på oss, »lynnen, som i lifvets förhållanden
icke kunna finna detta rätta lagom, som endast tillhör harmoniskt
utbildade sinnen. Nog af, kaptenen var ej allenast sorgsen, utan häftig.
Han insåg min afsigt, men, liksom barnet, som skjuter ifrån sig det
herrligaste medikament - som till exempel lefvertransolja, som räddat
så många - så gick han ut då jag kom. Då tänkte jag: det är din
pligt, Mimmi, att äfven i dessa förskräckliga ögonblick, då sorgen satt
alla passionens vågor i rörelse, vara hans vän, hans innerliga, tillgifna
vän - hans goda engel, och jag följde honom. I andra rummet gick
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller, A A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
