Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer. 723
»Jo, si hela historien är så här: der borta i Gunnarp bor en rik
enka, en snål sate, som inte unnar den fattige en skärf, nej, det gör
hon inte. Hon unnar dem inte en gång tak öfver hufvudet. - Nu
är det så, att hon flyttat ut från byn, och se, det hände sig i tu-årse’n
- kommer herrn ihåg den svåra Onsdagen?»
»Ja.»
»Det var en smula blåst och snö här på Vettery, snön yrde, så
att ingen kunde se hand för sig, och hvar och en, som satt inne, och
som var som en menniska bör vara, och sådan som Herren befalt
henne vara, då han säger: du skall älska din nästa som dig sjelf -
ja, till och med som Frälsaren säger: älsker edra ovänner (men si den
der gamla hexan hatar hela verlden, och blott tänker på att hon skall
ha det bra här i tiden) - ja, alla, som inne sutto tackade Gud, att
de hade tak öfver hufvudet, och bad till Herran, att ingen skulle
komma i olycka på vägar och stigar. Så hände sig, att en fattig
tigge-man hittade fram till enkans hus och kom in. Han bad om husrum,
till dess yrvädret tagit slut; men så mycket godt hade hon inte i sig,
utan körde ut honom igen - och så när det blef klart igen, så
hittade de gubbstackarn uppkrupen bakom en sten, men ihjelfrusen och
död. Inte brydde hon sig om det, och intet straff fick hon, för si,
på sådant finnes intet straff, utan en sådan en, som är skyldig i sin
nästas död, den skrifver sig i kyrkan och är stor på, alldeles som hon
var en ärlig menniska, eller hade gjort hvad Guds ord befalt. Och,
Gud bevars, efter hon är rik, kantänka, så krusa de för henne i hela
socken; men si jag - jag tar aldrig af mig hatten för det arga stycket,
som aldrig gjort så mycket godt, eller gifvit så mycket, som ligger på
min flata hand.»
»Men hvad har det med Andreas att göra?»
»Ah jo, nu var saken den, att Andreas var en lustig pojke, och
vi andra voro ofta ute med honom på rolighet och på danser och
sådant. Ja, Andreas var liksom förlofvad med en flicka i byn - den
grannaste man kunde se, fastän hon var fattig. Så hade Andreas och
många andra en höstnatt varit på en lekstuga, och vi hade alla så
hjertans roligt och dansade, intill det började dagas, men då skulle vi
gå hem. Vi voro sex till åtta lustiga pojkar, för si, det var i tuårse’n
- och gingo sjungande vägen fram - då hände sig, att vi gingo tätt
förbi enkans gård. Han må tro, att hon har en trädgård med både
äplen och päron i, men så har hon också en häck omkring, som heter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
