Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726 Berättelser) skizzer och noveller.
fästan lagmannen var tvungen att dömma dig så efter lagens bokstaf.
Men då sade Andreas: låt mig vara; då jag stod på pallen och Märta
skrek till och dånade, så tänkte jag: nu är det slut med hela leken
- och nu blir jag en stortjuf i alla mina dagar, så har man stält
till med mig. - Det var ju fasligt, men si, Andreas menade på att
han inte hade att lefva för, för si, det skulle, om han blef hundra år
gammal, stå i prestbeskedet, att han var en tjuf, en oärlig menniska -
ja - och då, menade Andreas, kunde han lika väl vara oärlig som
ärlig. Jag bad honom så vackert och sade: det der glöms bort,
Andreas; men han sade: det får aldrig glömmas, då det skall stå i mitt
besked, om jag också blef så gammal som Methusalem - sådant blir
aldrig förlåtet, och, tillade han och skar tänderna, då de aldrig vilja
förlåta mig mitt fel eller brott, så behöfver jag inte vara rädd, om de
ställa mig dit några gånger till, sade Andreas. Herre Gud! så faslig
menniskan ändå är - och ser lyftnanten, sedan dess, så stals der
litet emellan hos den der gumman, så länge hon lefde - och alla
viste ock, att det var Andreas, men si nu var han för slug, och så
fick de lof att släppa ut honom, fastän han ofta var fast - och nu
är Andreas den fräckaste tjuf, som finnes, han har bitit hufvudet af
skammen, som man säger, och Gud vet huru länge folk går säkra om
sina lif. Så ser lyftnanten att det blifvit en stor eld af en liten
gnista; men hvem blåser på att det blir så ras vildt? - inte vet jag;
men visst blåser det på, och det tyckes, liksom folk riktigt skulle frukta
för att icke brottslingarne blefvo så förhärdade, som de nu blifva. -
Det felar inte, utan ser lyftnanten, af liten rök gör man en stor eld,
som bränner oss inne allihop till slut. Der ser herrn hur det är
med stackars Andreas; men si i våras så blef käringen sjuk och kan
tänka hon var rädd om lif hanken - och så skickade hon efter kloka
gubbar och gummor, och de både göto bly öfver henne och hade henne
ut och drogo henne genom en jordvall och annat som brukas när folk
äro illa sjuka - men ingenting halp, utan det blef allt värre och
värre. Ändtligen var det så långt kommet, att det var alldeles ute med
henne, och då så for de in till en doktor i staden och han skref en
lång nota, som kostade sju och tjugo daler på apoteket, och det var
både droppar och små hagel, och så tog hon i sig af alla slagen; men
si, inte kan menniskor rå på, när Herren har räknat våra dagar, det
förstås, så att det lutade utför och lackade åstad med hvar timme, så
att visst hade en kunnat klippa af doktorsnotan midt på och hon fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
