Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och Klock-Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ers Majestat är verkligen en odödlig urmakare, som med en enda
hjeltehand-ling rättat alla det komplicerade statsurets många fel,
och derför skall, om jag får fortsätta parallelen, Gustafs namn
i häfderne stå som stämpel på Sveriges lycka och ära!»
»Bra, bra!» ropade Gustaf leende. »Apropos om stämpel, så
skall jag påminna efterverlden, att det är jag sjelf som nyttjar
namnstämpeln; rnan besparade min far det besväret.»
Den höge urmakaren och hans vän stego nu i vagnen; folket
hurrade, vagnen for pilsnabbt bort och snart såg ej Gustaf längre den
lilla grå stugan, der hans årsbarn bodde; men ännu länge hördes
folkets glädjerop genljuda mellan bergen och skogarne.
I bottnen af Gustafs oroliga själ, midt ibland hans fladdrande
idéer, låg dock något godt, något rent menskligt, som häfden ej skall
förneka, och som, då det framskymtade, visade hvad han kunnat vara,
om han äfven ej var det: han sökte vänner, der andra blott söka
kreatur, och kärlek, der andra endast vilja hafva underdånighet, och
denna gömda skatt var det, som folket älskade, i ty massan har en
slagruta, som omedvetet tillkännager så väl det goda som det låga i
en konungs själ; som böjer sig för det menskliga, huru undangömdt
det än är af flärd och glitter, men studsar tillbaka från det lumpna
och det usla, huru väl detta än är insvept i den purprade mantelns
djupa veck.
Oaktadt den lättsinnighet man förebrår Gustaf, fans det dock
idéer, som djupt inpräglade sig i hans hjerta, hvarifrån så mycket
annat måste slinta utan spår, och ibland dessa var minnet af årsbarnet
och hans konstur. Jacobs lugn, hans lycka, hans flit, hade träffat
det konungsliga hjertat, och detta sår vidgade sig småningom, men
läktes aldrig. Urmakaren vid hästombytet vid Råby vägen qvarblef i
Gustafs minne, och en varnande röst hviskade stundom versen på
urtaflan i den orolige konungens öra.
Jacob deremot arbetade som fordom; den dyrbara dosan gömdes
bland hans andra dyrbarheter, nemligen i den låda, der han förvarade
sitt lilla förråd af urglas, urfjedrar och drifstålsbitar och, oaktadt
den rika gåfvan, var han dock föga nöjd med det höga besöket.
Det var numera ej endast hans konstiga ur, som lockade resande
in i hans koja: en konung hade nemligen beträdt hans tröskel och
suttit på hans bänk, och nu skulle alla menniskor också in till honom
och sitta på bänken, der en konung suttit. Så snart Jacob såg en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
