Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och Klock-Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrskapsvagn skrida uppför backen, var han säker, att bonden, för
att få en puststund för sina hästar, omtalade stugans märkvärdighet
och skaffade honom ett besök.
Han blef derför vanligen illa till mods hvarje gång han såg en
bonde peka med det ominösa piskskaftet mot hans fönster, och han
afröjde då alltid den kungliga bänken, för att gifva plats, och satte sig
ner för att med resignation besvara alla onödiga frågor och åhöra alla
klena reflexioner öfver hans lycka, att en gång hafva fått se Herrans
smorde i sin koja, hvilket var den enda vinst, han skördade af de
många besöken.
Men länge fick ej Jacob sitta vid sitt bord och arbeta; vintern
mellan 1791 och 92 började arbetet gå trögt och utan glädje; ty hans
själ beredde sig på den långa, dunkla färden till ett bättre land.
Förgäfves började sträckfoglarne att visa sig – och vårfoglarne att qvittra
på björkarnas knoppande qvistar; förgäfves slogo de i fönstren stående
balsaminerna ut nya blad mot den gryende vårsolen: Jacob putsade
ej om dem, och de vissnade åter. Uret gick och slog sina enformiga
slag som fordom-, men i ödets bok stod skrifvet, att årsbarnen skulle
följas åt, och då Gustaf, träffad af aristokratens lönmördarkula,
hvilande i sin praktsäng på de blodiga sidenkuddarne, i feberyra mumlade:
»För kung och slaf
det fins en graf,
der de som bröder hvila»,
och i sina vilda feberdrömmar såg sitt årsbarn stå der och vinka med
handen och nicka med det bleka hufvudet; då låg Jacob på sin
torftiga bädd och läste samma ord i samma mening, och tyckte sig se
Gustaf stå bredvid sig och nicka åt sig med hoppets död tecknad i de
bleka ansigtsdragen.
»Skydda min son och det verk jag påbörjat!» var Gustafs sista
bön; men Jacob hade ingen son och intet ofulländadt verk, för
hvilket han begärde efterverldens beskydd. Hans konstur var hans enda
skatt och dess duglighet, dess nödvändighet skyddade det för
försummelse, äfven efter hans död. Derför bad han blott: »drag upp uret
en gång i månaden, så går det rätt!» och begges sista tankar voro
riktade på enda ändamålet med deras lefnad. Hvilken af dem hade
närmast uppnått detsamma?
Gustaf III dog från sin son och sitt rike i samma stund som
Jacob slumrade in från sitt ur, och då den mördade höljdes med kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
