Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762 Berättelser, skizzer och noveller.
tusental, och nu nyss en grann karusell, tillstäld för hertig Fredrik
Adolf af Östergötland, - det var nemligen i Gustaf den III:s
glänsande tid. Den sköne hertigen hade ridit sina slag och tagit femtio
ringar och slagit ner åtta mohrhufvuden, då det ej lyckats någon annan
att taga mera än tolf ringar och mohrhufvudena svängt sig omkring i
stället för att falla.
Hertigen var redan borta; men dagligen förnyades festerna, ty
baron Gyllenlants var en svåra rik man och dessutom en god värd
och en man, som stod högt i hofgunsten. Men det, som mest af allt
lockade folk till det vackra Wollmarsholm, var den sköna fröken
Augusta, baronens enda barn, en flicka, som skulle ärfva hela godset och
allt, hvad den gamle egde.
Baronen var en klok verldsman; han njöt endast af det anseende
han kunde förvärfva; men han var tillika en god husbonde, och deraf
kom det sig, att der var välsignelse med hans egodelar.
Det var en sommarqväll; solen höll på att gå ned bakom skogen,
och allt glödde af purpur och guld, då en ung flicka ensam satt i det
lilla templet. Hennes drägt var lika enkel som smakfull och beqväm,
och hon satt der, med en bok på knät, liksom hon nyss läst, och
vände det sköna hufvudet, så att profilen blef synlig för en betraktare,
som låg i gräset nära templet, bakom några buskar.
Flickans tankfulla öga hvilade på den spegelblanka sjön, der
hennes fars fiskare i sina lätta båtar sköto fram öfver grunden för att
lägga ut sina nät. »Således ändtligen ensam», sade hon vid sig sjelf
och drog en djup suck, »ändtligen ett ögonblick fri och lugn och glad.
Och», fortfor hon, efter några ögonblicks tystnad, »hvad det der folket
der borta i kojan äro lyckliga emot mig. Det finnes intet, som binder
dem, intet, som trycker dem, intet tvång; ingenting trycker deras
hjerta.» Flickan smålog. »Det finnes ändå lyckliga menniskor i
verlden.»
Det prasslade i buskarne; den unga flickan blef uppmärksam och
snart upptäckte hon en gosse, som långsamt reste sig upp och
nalkades henne med en bundt blommor i handen. Det var en liten
träs-varg, som nu under tusende bugningar och vördnadsbetygelser gick
fram till fröken och, utan att säga ett ord, räckte henne dessa
vildblommor. Augusta betraktade barnet noga och mottog blommorna;
det föreföll henne så underligt att der vid templet finna en menniska
inom de fridlysta egorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
