Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 7^5
tigen och de öfrige, som petade ner några messingsringar. Det, pappa,
måste jag låtsa anse för något, då det egentligen var en barnlek att
skratta åt.»
»Du har dina egna idéer, min flicka», yttrade baronen, som
egentligen hvarken ville klandra eller billiga hennes åsigter; det förra
förbjöd honom hans hjerta, och det senare hans klokhet.
»Ja, pappa, det må så vara, men ännu besynnerligare är det att
sysselsätta ett helt sällskap med sina egna nervattacker, i stället för
att sjelf sysselsätta sig med att skynda till hjelp; en känslighet, som
gör intet för den olycklige, är en onödighet, ett pjåkeri ... ja det är
min tanke.»
Augusta hade under sitt föredrag blifvit riktigt varm i ämnet, och
baronen hade troligen fått en hel liten föreläsning öfver en naturlig
och sann känsla, om han ej afbrutit sin dotters tankegång med:
»Men hur gick det med pågen, min ädla fröken?»
»Pågen! ack jo, pappa! jag vill ha en page, en liten gosse, som
jag uppfostrar till dygd och goda seder.»
»Det blir nog ett praktexemplar», småskrattade baronen, »en
sjutton års flicka vore just den mest passande för att upptukta en pojke;
det skulle bli en vacker vindböjtel.»
»Hur då, pappa!»
»Jo, Augusta lilla, icke förmår du att uppfostra honom, utan det
får hofmästaren göra; men visst kan du få en gosse, som håller din
häst, när du skall ut för att rida, och som är din lilla uppassare; vi
skola se oss om på torpen.»
»Det har jag redan gjort», sade flickan, »jag har redan sett
mig om.»
»Men, min Gud, icke springer du omkring till torparfolket; det
passar sig icke, min lilla flicka. Jag fruktar, att du läser för mycket
af våra poetiska sötsaker; du glömmer alldeles bort, hvem du är.»
’Augusta rodnade starkt, icke derför att hon verkligen hade
besökt torpen, men derför att hennes far kom med ett af dessa eviga
»det går icke an», som räckte till för allt, som stälde sig i vägen för
hvarje varm känsla, som vaknade i hennes själ.
»Jo, min far», sade hon ändtligen efter några minuters tystnad,
»jag mins mycket väl, hvem jag är; jag är helt simpelt en menniska,
liksom torparens dotter, clet är jag, pappa, och ingenting vidare; men,
Gudnås, jag har ej besökt dem; mina vanor hafva gjort, att jag ej ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
