Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7°° Berättelser, skizzer och novellef.
frukta; tvärtom, han kunde få mera frihet än förut, emedan fröken,
som friherrinna Lejonsvärd skulle ha ett helt släp af betjening.
Bröllopsdagen kom, det var den sjette Juni; solen låg varm på
nejden, och i trädgården doftade rosor och jasminer i yppig täflan;
men der nere vid sjön i det lilla templet, dit Augusta så ofta under
sin fria ungdomstid flyktat undan slottets buller och drömt om
framtiden, som man drömmer, när man är ung och hjertat spännes af
längtan och af hopp och af en smula fruktan, så lätt, som ett
sommarmoln på en solig dag - der var tyst och stilla och knappt ett
sakta plaskande mot stranden förrådde lif i naturen.
Augusta, som nu stod vid målet för alla sina drömmar om kärlek
och lycka, var dock ej riktigt glad; det der lätta molnet, som hon förut
tyckte sig skönja i sin framtid, hade blifvit större, tätare, mera hopadt;
det liknade ett åskmoln, fastän blixten och dundret ännu slumrade der
inne mellan silfverklara massor. Hon ville dock en gång ännu, som
flicka, återse sin lilla fredsort, och bittida på morgonen smög hon sig
ut i parken och ilade ner till templet.
Allt var så skuggrikt, så stilla der nere; en outsägligt bitter känsla
smög sig genom hennes hjerta, då hon trädde in i detta lugn; det var
känslan af beroende, som hon kände för första gången rätt klart. Hon
blef Öfverraskad, då hon i templet fann Lars halfliggande på en bänk,
stödjande sina händer mot balustraden och blickande utåt sjön och åt
sina föräldrars torftiga hem midt öfver.
Augustas lätta fjät hade han ej bemärkt; hon stod bredvid honom
och såg, hur den ena stora klara tåren efter den andra letade sig fram
öfver den friska kinden och föll ned på hans kläder, utan att han
tycktes märka det.
»Käre Lars!» sade Augusta ändtligen, då denna stumma scen
grep henne i hjertat, »hvarför gråter du?» och hon klappade gossen på
hufvudet; men gossen, i hvars tankar hans fröken stått så lifligt, blef
ej Öfverraskad af hennes närvaro, utan kastade sig, i stället för svar,
i hennes famn och började gråta högt.
»Hvad går åt dig, Lars, hvad går åt dig?» frågade hon nästan i
ångest och satte sig svigtande ned på bänken, »tala, gosse, har man
varit elak mot dig?» - men gossen endast grät, grät bittert, och
svarade intet, utan fattade blott krampaktigt tag om Augustas armar,
liksom han velat med våld hålla henne qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
