Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784 Berättelser, skizzer ’och noveller.
»Ni misstar er, min far», sade Augusta med ett svårmodigt leende,
»jag är lycklig, och det är endast er belägenhet, som bekymrar mig.
Min man har sina fel, men han är dock en ädel man, jag är
öfvertygad derom; han spelar gerna, ha$ briljerar ännu hellre, han är ej en
förälskad herde, utan en verldsmenniska, om ni så vill, en lycksökare;
men äfven bland dessa finnes det menniskor med varmt hjerta och
ädel vilja. Trösta er således för min skull! Ja, min far, jag skall
ej sörja öfver rikedomen, som sköflas; penningen tillhör alla och ej
blott mig; den måste skingras, och om detta sker i den ena eller den
andra generationen, kan vara detsamma.»
Baronen smålog bittert. »Tack, Augusta, för dina trösteord! de
göra godt för den döendes hjerta, icke derför att de äro sanna, utan
derför att de beteckna resignation. Det är qvinnans högsta seger att
kunna lida och ändock älska.»
Augusta suckade djupt.
»Mitt barn», återtog fadren, »hvad du ärfver förslöses, och allt
hvad jag eger är arfgods, allt, allt; men jag eger också en liten summa,
som jag sammantjenat; det är några fattiga tusen riksdaler; dem skall
du ha, som din tillflykt, om nöden trycker dig en gång.»
»Nej, min far, jag gömmer ingenting för min man, jag döljer
intet, använd dem till något annat; mitt öde är afgjordt, som ni säger,
men låt det så vara l Min far, ni har rätt, mitt möderne, som var
nästan allt som vi egde, är redan borta; det lilla fäderne, som jag
kan få, går väl samma väg, men ändå! Jag har föresatt mig, att
åtminstone jag skall vara uppriktig och ej dölja någon tanke eller
handling för min man, och detta tillåter ni. mig, min älskade far, är det ej så?»
Baronen satt länge tyst och betraktade sin dotter med milda
blickar, »du kan ha rätt, Augusta», sade han slutligen, »lemna mig
ett ögonblick och säg till din kammartjenare, att han kommer in.»
Augusta aflägsnade sig, och nästa ögonblick stod Lars der inne
hos den aftynande sjuke.
Lars var nu en stor, fullväxt karl, med lika ärliga ögon som förr;
men kopporna hade skadat hans fina ansigte, och han var snarare
ful än vacker. Emellertid var der något, som en hvar tycker om, och
den ende, som ej kunde tåla honom, var baron Lejonsvärd, som
för kammartjenaren hade ett afgjordt misshag, hvilket ofta brutit ut,
och som gjort, att det lika ofta varit fråga om att han skulle ur huset;
men i detta fall, men också endast i detta, hade Augustas vilja varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
