Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 783
blinkade raskt och såg sig småleende omkring, liksom för att speja
efter, om någon sett det.
»Hvilket vackert par!» hviskade kammarjunkaren Knapensköld till
sin granne till höger, så till den venstra grannen och till de närmaste
på .alla håll; »ett skönt par, en Amor och Psyche, ja, verkligen
precist som en Amor och Psyche; kärleken och själen, det betyder ju så,
herr pastor?» Och under detta pladder och då tankarne voro spridda åt
tusen åtskilda håll, läste presten välsignelsen öfver dem begge för lif och död.
Längst innanför en mängd andra rum låg baron Gyllenlants’
sängkammare. Det var ett gammalmodigt rum med gröna sidentapeter
och starkt förgylda lister och öfverfyldt af möbler från alla tidehvarf,
utan vidare urval, men alla syftande på beqvämlighet och lugn. I
den stora länstolen med de stoppade sidodynorna satt en blek, affallen
gubbe och bredvid honom ett fruntimmer, lika blekt som han. Det
var gamle baron Gyllenlants och hans dotter Augusta Lejonsvärd.
»Och du säger, att du är nöjd?» frågade gubben, hållande sin
dotters vissnade hand i sin, »du säger, att du är lycklig? Väl dig och
äfven mig; men», tillade han suckande, »det var ditt eget val.»
»Ja, min far, jag är nöjd.»
»Godt, mitt barn; du ser på mig, att jag ej länge kan lefva;
mina läkare gifva mig hvad man kallar hopp; jag hoppas intet, jag,
min flicka; jag fruktar mycket.»
»Hvad, min far, fruktar ni döden?» frågade Augusta med forskande
blick; »en god kristen, en ädel man, som ni, kan dö nöjd. Lär mig,
min far, med ditt exempel, att man kan dö med lugn.»
Den gamle smålog bittert. »Ja, min flicka, jag är lugn för mig
och för dig också, men jag fruktar för dig, för ditt öde, sedan jag
fallit bort. Ser du, ditt möderne är redan förslösadt och kommer ditt
fäderne också att följa efter i det outgrundliga gapet af din mans
skuldregister, och då - ack, Augusta, du må härma förnöjsamhet så
väl du vill, dina bleka, uttärda kinder vittna emot dig och mot din
man. Ja, Augusta, jag ser allt; men jag kan ej hindra det: allt måste
förstöras och slutligen du i fattigdom sitta och vänta på döden, som
på en förlossare. Allt detta, Augusta, är dock ett intet för mig, som,
sjelf nära invid den sista striden, inser, att lifvet och dess sorger äro ett
intet mot evigheten; men du ser det ännu ej tydligt, du skall ännu kämpa
mången hård kamp, fälla många bittra tårar, innan du finner rö och tröst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
