Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag trott mig vara; men nu var det nödvändigt för mig att, så godt
jag förstod, vara nådig friherrinnan nyttig, och så fick jag förtroendet
att skaffa friherrinnan ett hem för det hon förlorat.»
»Det har du gjort, ärliga själ», sade friherrinnan och räckte honom
handen, som han kysste; »egendomen är din; du har fått penningarne
utan någon bestämd förpligtelse, utan löfte, utan något förbehåll;
egendomen är din.»
»Nej, nådig friherrinna, penningarne voro aldrig mina; ty jag
förstod nog salig baronens mening, och fast det ej var skrifvet eller aftaladt, så var det dock ett riktigt testamente till er, och vittnet, att
så var, bär jag med mig hvart jag går. Nu är det vittnet så gladt,
så sorgfritt; ty salig baron ser på mig och vet bättre, än ni, huru
innerligt väl jag menat.»
Friherrinnan blef qvar på Telinge, och Lars och hans hustru
blefvo hennes tjenare; men i en pulpetlåda låg i ett försegladt
konvolut köpebrefvet transporteradt på Lars och hans efterkommande, ordentligen bevittnadt och giltigt; men Lars fick aldrig veta det af sin
goda friherrinna, som hade finkänslighet nog att ej störa honom i hans
sköna barnadröm: att göra allt detta för ingenting annat än
tacksamhet och tillgifvenhet.
»Friherrinnan må tro», sade han ofta, då han återkom från någon
stadsresa, »att jag nu träffar på många af de gamla vännerna. »Hur
är det med din friherrinna? Hon bor ju på det vackra Telinge? Det
är ju ett litet paradis? Helsa henne så oändligen mycket och säg, att
hon var bra elak, som ej blef qvar hos sina vänner här; hon saknas
i societeten.» Med ett ord: de hafva fått i sitt hufvud, att
friherrinnan åter är rik och förmögen, och jag skämmer ej bort saken, jag.»
»Nå, hvad säger du då?» frågade friherrinnan med en lätt suck
öfver sina vänner.
»Jo, jag sade dem, att vi hade allt fullt opp, att vår trädgård
var som ett paradis och vårt förmak fullt af guld och siden, och så
visade jag dem våra hästar, de äro ej att skämmas för: de äro blanka
som speglar och fina som sammet att stryka på; men jag helsade ej
från friherrinnan och bad dem komma hit, fastän de kanske väntat
något sådant; ty jag tyckte, att vi icke behöfde dem här. Var det rätt?»
»Ja, min vän, du har rätt, vi behöfva dem ej här.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
